IT i vårdens bloggar Inlägg

Ta bort skygglapparna och agera

Ulf Jacobsson — Mon, 06 May 2013 09:03:47 +0000

Förutsättningarna för vårdens aktörer att utföra vård med hög säkerhet, god kvalitet och på ett effektivt sätt begränsas av allvarliga brister i dagens IT-lösningar. Ett ljus i mörkret är att de gravt underfinansierade försöken att utveckla gemensamma lösningar åtminstone lett till förståelse för hur IT-infrastrukturen för framtiden bör se ut. Och under den nationella radarbevakningen har det under tiden utvecklats lokala lösningar som om de implementeras i rätt (integrerad) plattform kommer att återföra Sverige till en IT-mässigt sett ny internationell konkurrenskraft – inte bara på Powerpoint-stadiet. Utifrån den vidareutveckling av basinfrastrukturen som nu pågår hävdar jag att det nu finns förutsättningar för att på allvar adressera nästa generations kliniska IT-stöd. Dels i form av ett nationellt sammanhållet patientdatalager, dels i form av ett nationellt upphandlat gemensamt ”journalsystem” med integrerat process- och beslutsstöd. Vi vet att det numera finns starkt stöd hos de medicinska professionerna och hos många politiker och tjänstemän för detta. Jag vet också att det finns svenska leverantörer som skulle hävda sig mycket väl i en sådan upphandling. Låt inte kon dö, utan agera, och låt våra utförare av vård och omsorg inom rimlig tid få det IT-stöd de behöver för att leverera vård med hög kvalitet, med hög effektivitet och med ett minimum av tidstjuvar för administration och rapportering. Och inte minst för att förstärka den professionella stoltheten och ligga till grund för kontinuerligt lärande och vidareutveckling.

Lärande för Livet - delaktighet och innovation!

flandqvist — Thu, 18 Apr 2013 00:08:56 +0000

En dag i livet, ser ofta ut som den dagen innan. Vi kopierar och kopieras av oss själva och i de sociala kretsar vi agerar. Detta är pudelns kärna till varför det gör ont att ändra sig. De irrationella beteenden och ingrodda förutsatser och praktiker vi vant oss vid, ligger i vägen för innovationen. Samtidigt kommer innovationen från friktionen som uppstår när någon eller några pusslar ihop Legot på ett nytt sätt med existerade bitar och eventuellt nya bitar för att bli av med en irriterande återkommande problemställning.

[caption id="attachment_268" align="alignnone" width="448" caption="conflict of interrest"][/caption]

När det gäller vård- och hälsorelaterade arbeten, så blir detta ibland förödande. Eftersom de medicinska beslut som behöver tas för att rädda liv, baseras på kunskap, erfarenhet, intuitiv magkänsla, och kvalificerade data drivna balanseringar. Tidigare upplevelser för praktiker kan gjuta fast praxis, som patienten inte alltid finner är rätt. Målet kan synas vara tydligt, att rädda liv. Men den som räddar liv har ett perspektiv, kontrasterande den som skall bli omhändertagen och få vård och omsorg. Ibland osynliga intressekonflikter.

Individer, kan idag sätta hela sin kropp och DNA under lupp, och kontinuerlig kontroll med data drivna tjänster och produkter som kommer skapa lika mycket “bits and bytes”, för en person som hela Internet anno 2013. En medicinsk revolution, med individualiserade behandlingsformer! Så frågan är kan vi skapa möjligheter där patienten, anhöriga och närstående skapar nätverk som förstärker konversationen med vård- och hälsopraktiker. I ett kontinuerligt lärande för livet. Speciellt när det gäller medicinska beslutsprocesser, där både praktiker gör irrationella och ibland felaktiga bedömningar, likväl patienten som inte kan tolka värden och data för sitt eget bästa. Eller som för alla våra stora välfärdssjukdomar, som är en direkt följd av relativt fria val av livsstilsfrågor, hjärt- och kärlsjukdomar, övervikt och diabetes. Där vi som individer inte vågar se verkligheten som den är eller justerar den lite för att vår självbild skall passa. Ljuger för oss själva!

Ett konkret problem är relaterat till lärande och sociala lärande plattformar för de som arbetar med vård och hälsa. När nya rön och medicinska forsknings framsteg kommer i ljuset, är det mycket lång väg kvar att gå innan detta sätts i händerna på den lokala primärvårds enheten av en kunnig sjuksköterska. Eller på operationsbordet av en flink doktor. Riktlinjer, policies, processer och arbetssätt är sällan harmoniserade eller förankrade. Visst, få skrån har så mycket kunskapsinhämtning under hela sitt yrkesverksamma liv som exempelvis doktorer. Men sanningen är att diskursen är fortfarande att det är svårt att lära en gammal hund sitta.

Mycket av denna långsamma läroprocess har att göra med lednings och styrningsfrågor för kunskapsdelning. I den bästa av världar hade våra politruker utfärdat dekret som gjorde att alla inblandade aktörer defakto hade en gemensam arena för sitt kontinuerliga lärande. En arena som dessutom var fast förankrad och insyltad i vardagen på kliniken. Inte en akademisk produkt. Det finns givetvis embryon som vårdaktörsportalen, men nyttjandet är fortfarande i sin linda.

Det intressanta är att vi i andra världar, som våra barn befolkar ser helt nya former av nätverkande och lärande som står i direkt kontrast till de korvstoppande idéer som är förhärdande i lärosäten och i politiska irrgångar. Dagens unga skapar i World-of-Warcraft eller Minecraft, baserat på en gemensam plattform. Interaktiva och konstruktiva lösningar som expanderar den värld de befolkar. De delar med sig av tips och trix, skråbildning, värdekulter och sociala normer. Bygger och innoverar själva de verktyg de behöver för att lösa sin vardag. Vård och hälsosfären skulle utan problem kunna anamma liknande innovationsdrivande läroplattformar. Precis som Massive-Open-Online-Courses (MOOC) nu rullar ut i världen, borde våra beslutsfattare ge hållbara resurser och möjligheter för samma idé inom vård- och hälsosfären med våra Universitetssjukhus som garanter för kvalité i materialet. Och låt MOOC liknande miljöer vara tätt invävda i förändringsarbetet på golvet och ihop med patienterna. Ni som läser detta bör genast prova! (ex. Healthcare Innovation and Entrepreneurship , eller Community Change in Public Health)

De enorma resurser som lagts in för att skapa friktionsfria processer med patientförande data åkomst via NPÖ, kanske skulle ha fokuserat på en mer nätverksdriven tanke där lärandet i vardagen med patienten i fokus skapat förutsättningarna för utvecklingen? Design imperativen för en hållbar digital-plattform är tydliga!

För övrigt kan jag bara instämma i min blogg kollegas undran över varför inte informatiken sätts i centrum när pengarna skall fördelas, eller som den gode Kato d.ä sa Ceterum censeo Carthaginem esse delendam.

Ps. Presentationen från Vitalis D.s

Anstiftan till brott mot integritetsskyddslagen

Ulf Jacobsson — Tue, 09 Apr 2013 08:13:43 +0000

I dagens DN (9/4 2013) kan Hanne Kjöller än en gång rapportera om otillåten smygläsning i journaler. Hennes slutsats är att landstingsanställda smygläser journaler därför att det är lätt att göra det och att man kan, dvs det finns inga åtkomstkontroll- och åtkomstanalyssystem värda namnet. Tyvärr har hon naturligtvis rätt. Ändå finns det lagar och andra regelverk som tydligt reglerar under vilka förutsättningar en vårdgivare skall få ta del av en persons vårdinformation, och det finns sedan mer än 10 år en god kunskap om hur vårdens journaler kan skyddas mot obehörig åtkomst. Trots detta har vårdens beslutsfattare medvetet avstått att införa de stöd för patientintegriteten som lagen kräver. Man har tubbat på patientintegritetskraven och man överlåter till den enskilde vårdgivaren att löpande bevaka att användningen av patientjournalen följer lagarna och gällande regelverk. Eftersom vårdhuvudmännen medvetet avstått från att investera i det patientintegritetsskydd som krävs, och patientdata därmed är öppet för i princip alla, är detta naturligtvis ett allvarligt arbetsmiljöproblem. Det finns från bl.a. SITHS/HSA och BIF-projektet tydliga anvisningar om hur integritetsskyddet skall utformas. Det är oanständigt att vårdens beslutsfattare trots detta avstår från att införa sådana lösningar och därigenom negligerar skyddet av patientintegritet och låter vårdgivarna arbeta med journalsystem där de inte ens skyddas för åtkomst till patientinformation som de inte har rätt att ta del av. Låt för en gångs skull allt tal om patientens intressen i centrum få prioritera utvecklingen och kräv att de stöd för integritetsskydd och åtkomstkontroller

Hållbar utveckling

Ulf Jacobsson — Wed, 20 Mar 2013 10:52:34 +0000

Jag besökte igår (19/3) ett spännande seminarium hos HIC, Centrum för Hälsoinformatik på Karolinska Institutet, där Erik Sundvall, PhD Linköpings universitet, presenterade sin avhandling "Scalability and Semantic Sustainability in Electronic Health Record Systems". Det känns glädjande att kunna konstatera att vi i Sverige, åtminstone på vissa håll, nu åter finns med på banan när man diskuterar spjutspetskunskap inom hälso- och sjukvårdsinformatiken – även internationellt sett. Mot bakgrund av de stora satsningar som nu görs för att stödja vårdens IT-utveckling hoppas jag att vi snabbt får till en stödstruktur där Erik och hans själsfränder kan samverka för en ”sustainable” utveckling av framtidens IT-stöd för vård och hälsa. Erik själv pekade på vikten av en plattform för gemensam hantering av den vårdinformation som framtidens lösningar kommer att behöva. I avhandlingen pekar han på de stora effektivitetsförluster och onödiga kostnader som uppstår när utvecklingen drivs i siloar. Vårdinformationen är av en karaktär som innebär att det måste ställas stora krav på att säkerställa integritet, tillgänglighet, skalbarhet och hållbarhet. Nya tillämpningar blir enklare och snabbare att utveckla och införa om informationsmodellen redan från början tillåter att t.ex. information från forskning och kliniska prövningar kan hanteras i den sammanhållna lagringsmiljön, men kunna göras tillgängliga enbart för de som är behöriga att ta del av den. Av dessa skäl är det naturligt, och sannolikt den enda trovärdiga lösningen, att den myndighet som Apotekens Service AB håller på att förändras till får ansvaret för att tillhandahålla den informationshanteringsplattform som Erik efterlyser. Då skulle vi kunna få en nationell plattform för informationsmodellering och informationslager som i sin tur kan användas av de andra utvecklingsplattformar som nu växer fram. Och vi skulle snabbare nå operativa lösningar och undvika onödigt dubbelarbete och onödiga kostnader. Genom att vårdinformationen lagras hos myndigheten så kan vi också ta fram ett trovärdigt regelverk för hur informationen får användas för olika ändamål och av vem. Erik använde i sin presentation OpenEHR, arketyper och Snomed som exempel på komponenter i en arkitektur och referensmodell, men underströk att inför en realisering av en utvecklingsplattform så måste alternativen värderas ytterligare, och då kanske speciellt med beaktande av den utveckling som pågår inom processtödområdet. Att vården behöver moderniserat IT-stöd är oomtvistat. Eriks modell är en öppen modell där flera olika aktörer kan utveckla och testa i parallella processer och oberoende av varandra. Detta gäller både nationell nyutveckling och hemtagning och anpassning av produkter från omvärlden. Och det krävs en anpassning. Det som fungerar i den sammanhållna miljön kan med automatik användas av alla i hela landet. Jag har en våt dröm om att forskning som Eriks skall leda till att svensk vård, omsorg, life science och medicinsk teknik äntligen får det IT-stöd som behövs för att Sverige även fortsättningsvis skall anses vara en måttstock vid internationella jämförelser. För detta krävs att de splittrade investeringar som nu görs samordnas och att det skapas ett öppet forum där Erik och hans forskarkollegor får möta huvudmannen för det nationella vårdinformationslagret och de offentliga och kommersiella aktörer som vill vara med att utveckla och använda tjänster i den nya strukturen. Till lägre kostnader, säkrare, snabbare och framför allt med kortare ”time to market”.

Meningsfull vårdinformatik

Ulf Jacobsson — Mon, 04 Mar 2013 10:05:04 +0000

Jag har i tidigare blogginlägg försökt belysa och analysera de allvarliga kvalitetsbristerna hos svensk vård och omsorg. Förutsättningarna innebär bl.a. att läkarnas tid för att arbeta med konkreta patientfall har reducerats till ca 30 %. Och att den patientupplevda tillgängligheten och väntetider är mycket sämre än i de länder vi vill jämföra oss med. Det finns dock ett väldigt hoppingivande inslag. När väl patienten fått en diagnos och behandlingen för det enskilda vårdtillfället startat så står sig den svenska vården, tack vare en kunnig och ambitiös personal, mycket väl i internationella jämförelser. I mina tidigare blogginlägg har jag också försökt förklara varför det positiva resultatet i de enskilda behandlingsprocesserna inte återspeglas när hela vårdkedjan kvalitetsbedöms. Ett informationstillgångsproblem? Svensk sjukvård har sedan årtionden en hög datoriseringsgrad, men trots detta hävdar vårdprofessionernas företrädare att huvuddelen av systemen inte ger det stöd i arbetet som behövs för att bedriva en effektiv och säker vård. Ett problem som vi under åtminstone ett årtionde försökt lösa. Det finns många analyser och rapporter som visar på bristerna och vad som behövs för att reducera dem. Men när det kommit till utveckling och införande har destruktiva krafter med skygglappar gentemot omvärlden tillåtits att reducera utvecklingen till att omfatta enbart begränsade delprocessers behov. Genom floskler som ”plocka de lågt hängande frukterna först” och ”man skall äta elefanten i bitar” så har vi hamnat i en situation där utvecklingen i praktiken förstärkt stuprörsvärlden och gjort det näst intill omöjligt att nå de övergripande mål som finns för moderniseringen av svensk hälso- och sjukvård och dess IT-stöd. Resultatet är ett fortsatt eftersatt IT-stöd för det direkta arbetet med diagnostik och behandling medan arbetet med uppgiftslämning till befintliga och tillkommande stuprörssystem för kvalitetsuppföljning, rapportering mm tenderar att öka i stället för att IT-miljön utformas enligt ”grundlagen” om att information skall fångas en gång – vid källan – och sedan automatiskt göras tillgänglig för behöriga användare i andra led. Av någon anledning har utvecklingen av en nationell IT-arkitektur och operativt användbar informationsmodell kommit på efterhand och när man utvecklat nya lösningar har stuprörsmodellen ansetts nödvändig. Och här har NPÖ kommit att spela en olycklig roll. Fokuseringen på informationsförsörjning från många källor för att kunna presentera en översikt vid mötet mellan vårdgivare och patient har inneburit att behoven för att hantera samlade informationsbehovet för vårdens övriga processer blivit nedprioriterade. Jag hoppas att jag har fel och att vårdens myndigheter kan rätta mig och säga att nu finns det en nationellt sammanhållen, operativt tillgänglig, modell som våra vårdsystemutvecklare kan förhålla sig till för de patientfokuserande lösningar som skall återställa svensk vård och omsorg till internationell konkurrenskraft inom alla områden. Och det viktigaste – att vi genom successiv avveckling av alla stuprörslösningar kan förenkla registrerings- och rapporteringsarbetet i den kliniska vardagen och friställa professionell tid åt det direkta vårdarbetet.

En plats för visionärer

Oskar Thunman — Sun, 03 Mar 2013 19:35:57 +0000

Sedan årsskiftet är jag vikarierande organisatör för Health 2.0’s Stockholmsfilial och det är så skoj! Det är även en bidragande faktor till mitt uppehåll i bloggandet, men det ska det bli ändring på. För den oinsatte så beskriver vi Health 2.0 Stockholm så här (på engelska så klart!):

"Health 2.0 is the place for visionaries, entrepreneurs, intrapreneurs, policy makers, and professionals who are working on fundamentally redefining the healthcare industry along the lines of "Web 2.0". The Health 2.0 movement was initiated at the first Health Camp, which took place in December 2006 in San Francisco. The goal of the Stockholm chapter is to create a meeting place for people with ideas to revolutionize the health care. The meetups are focused on demonstration of novel, innovative solutions. Anyone interested to contribute to Health 2.0 are welcome."

Ett typiskt Health 2.0 event, i alla fall efter vårt upplägg, är ett kvällsevent. Vi tycker om att vara på The Hub på Riddargatan och har säkrat att vi får vara där året ut. Konceptet för Health 2.0 är att lösningar demonstreras. Tre eller fyra personer presenterar sina lösningar på ca 4 min var. En kort demonstration visar det att saker finns och är redo att användas, det blir även intressantare för resten av församlingen som slipper drabbas av powerpoint (med några få väl motiverade undantag). Är vi ca 40 personer på ett event är det perfekt. Genom att hålla presentationerna korta (ca 10 min per presentatör) har vi en dryg timme för mingel varje event. Med representanter från både entreprenör-Stockholm, vården och universiteten sker nya, spännande möten och idéer utbyts. Vi kör vårt nästa event nu på onsdag den 6/3. För den som inte har möjlighet att själv närvara har vi en Bambuser-sida där vi sänder live från eventet,där det även går att se tidigare presentationer. Eventet efter det är inte ett typiskt Health 2.0 Event utan den årliga återkommande tävling som går under namnet ”Health 2.0 Stockholm goes West”, där vi kör en tävling ”bästa lösning” med jury, i samband med Vitalis. Så alla ni som ska till Vitalis, kom förbi och titta när vi utser årets bästa lösning inom digital hälsa. Vi kör under vitalisminglet den 16/4 inne från mässan! Det är många som hittat oss på LinkedIn, där har vi också den mesta aktiviteten, senaste nyheter mm. Sedan finns vi även på Twitter (@H2Sthlm), Facebook och så Bambuser. Alla events organiseras nu via Meetup, som är en tacksam plattform för fysiska events med registrering flr deltagare och information om kommande event. Nästa blogginlägg hoppas jag få till blogg-versionen av en Health 2.0 demo, to be continued…

Vårdens strukturella härdsmälta

Ulf Jacobsson — Tue, 19 Feb 2013 12:05:19 +0000

Det finns många förutsättningar för en vård av världsklass i Sverige. Vi har väl utbildad och (ännu) mycket engagerad vårdpersonal. Det råder en politisk enighet om att vården skall var jämlik och solidariskt finansierad. Många indikatorer pekar också på att svensk sjukvård fortfarande är av hög kvalitet. Samtidigt publiceras nu i media vittnesbörd om allvarliga kvalitetsbrister. Var finns sanningen – hur kan det komma sig att trots de goda förutsättningarna så utsätts stora patientgrupper för undermålig vård och i många fall risk för att skada? Det har i minst 30 år varit känt att utvecklingen inom medicin, medicinsk teknik, läkemedel mm inneburit att det traditionella sättet att organisera vården, med specialistsjukhuset i centrum, inte längre är det optimala. Det finns också många bevis för att när vården utförs baserat på ett patientorienterat helhetsperspektiv så blir resultatet bättre till lägre kostnader och antalet incidenter på grund av felaktig behandling blir lägre. Trots kunskap om detta hos de medicinska professionerna och hos politiker och tjänstemän händer nästan ingenting. Mediainslagen tyder snarare på att härdsmältan kommer allt närmare. Hur har det blivit så här? För att driva vård och omsorg utgående från ”best practise” krävs strukturella förändringar. Dessa innebär bl.a. förändringar av var, och av vem, som vården utförs på optimalt sätt. Trots att det rör sig om ett nollsummespel så finns det vid införande av en optimal struktur ”vinnare” och ”förlorare” både i utförarledet och mellan organisationer. I en stark centralistisk struktur, i många fall med ett nästan stalinistiskt kulturarv, har de politiska ledningarna inte fått till stånd det förändringsarbete som är nödvändigt. Skråbevarande krafter och organisatoriska maktintressen har lett till låsningar som den politiska styrningen, trots goda intentioner, inte rått på. Uteblivna resultat och kraftigt stigande kostnader har byggt under misstron mellan politiker, tjänstemän och vårdprofessionerna. Resultatet har blivit styrning enligt osthyvelsprincipen, till gagn för ingen och med resultatet att de åldrande strukturerna lever kvar och att vårdkvaliteten allvarligt försämrats och att vårdens totala kostnader stigit. Konsekvenserna av detta beskrivs på ett utmärkt sätt av Maciej Zaremba i DN.Kultur i söndags (17/2 2013). Vad behövs för att undvika härdsmältan? Kunskapen om det aktuella hotet är hos de flesta god. Det finns också en god förståelse hos de flesta om vad som behöver göras. Och som jag lyfte fram inledningsvis så finns det en politisk samstämmighet om inriktningen för vård och omsorg samt kompetent och engagerad vårdpersonal. Historien visar tydligt att någon lösning inte går att finna inom den befintliga strukturens ram. Förbrukat förtroendekapital och låsningarna utgör alltför allvarliga hinder. Situationen är alltför alvarlig för att rikspolitikerna skall kunna tillåta att man lokalt och regionalt håller de dysfunktionella strukturerna vid liv med extra ekonomiska bidrag som endast leder till att de nödvändiga förändringarna skjuts på framtiden och att vårdkvaliten eroderas allt snabbare. Med facit i handen går det att konstatera att vårdens organisationer och myndigheter, trots goda intentioner, inte lyckats få till stånd de strukturella förändringar som krävs. Sannolikt krävs en kommission som hålls samman på regeringskanslinivå som kan samla alla de positiva krafter som faktiskt önskar en modernisering av vård och omsorg och som kan hantera de organisatoriska och skråmässiga krafter som hittills hindrat den önskvärda utvecklingen. Tyvärr är det en omfattande uppgift. Många arbetare i vården, tjänstemän och politiker måste få stöd för att hitta sina roller och uppgifter i ny vård och omsorg. Parallellt med arbetet för en ny struktur måste åtgärder sättas in för att säkerställa att kortsiktiga åtgärder inom verksamhetsstöd och ekonomi kommer att fungera också i den nya strukturen. Pågående utvecklingsprojekt måste sättas under luppen, och endast de som kommer att vara viktiga i den nya strukturen bör få fortsätta eller startas. Top-down eller bottom-up? Dagens vård och omsorg bedrivs I många parallella fåror och alla med utpräglad top-down styrning. De kritiska ersättningssystemen har utvecklats för de historiska strukturerna med en styrningskultur av närmast stalinistisk karaktär. Det är viktigt att kommissionen samlar alla intressenter inom vård och omsorg, inkl de boende i Sverige och de som redan är patienter eller närstående till patienter, och att inriktningen i grunden styrs av ett kvalitets- och patientflödestänkande. Dvs. bygg inte framtida vård och omsorg utifrån dagens dysfunktionella strukturer, utan ta till vara den innovationskraft som finns hos vårdens professioner och de andra intressenterna, och skapa en struktur som även fortsättningsvis kan leverera den vård och omsorg som de boende i Sverige förtjänar. Även om det mesta talar för att en ny struktur kommer att kunna leverera mycket bättre vård och omsorg till samma, eller tom lägre, kostnad än dagens, så kommer förändringsarbetet att kräva finansiella tillskott. Om detta hanteras av den centrala kommissionen oberoende av de medelsförbrukande organisationerna inom vård och omsorg, går det dock att hålla dessa investeringskostnader på en rimlig nivå i förhällande till de effekter som kan uppnås.

Vänd på kuttingen

Ulf Jacobsson — Fri, 28 Dec 2012 18:32:29 +0000

Att vända på kuttingen innebär att man försöker se saker i ett nytt perspektiv, genom att vända upp och ner på invanda tankesätt och föreställningar. Med facit i hand kan vi konstatera att landstingens gemensamma satsningar på det nya nationella IT-stödet inte har gett det resultat man förväntat sig. Nu senast har vi fått tydliga indikationer på att också Pascal är naken. Varför har det blivit på det häringa viset (för att citera Pippi Långstrump)? Det beror inte på att utvecklarna är inkompetenta, utan orsakerna får sökas på ett annat plan. På samma sätt som att patientens behov sätts i centrum måste vi nu också acceptera att det operativa nya IT-stödet utformas så att det verkligen stöder vårdutförarna, dvs läkare, sjuksköterskor, paramedicinare och andra, i deras dagliga uppgifter. Alltför många lösningar har utvecklats utifrån vårdbyråkraters uppfattning om hur de administrativa processerna och den administrativa rapporteringen skall ske. Samtidigt har det förväntats att den del av IT-stödet som skall göra själva de diagnostiska och terapeutiska processerna enklare och effektivare skall hanteras av ”någon annan”. En sådan ansats fungerar naturligtvis inte IRL. Låt oss därför vända på IT-kuttingen. Sätt de operativa vårdutförarna i förarsätet och låt de byråkratiska processerna ta rygg på deras utveckling. Naturligvis skall allt ske utifrån de legala förutsättningar som gäller. Men om det finns legala krav som hindrar de effektiva processerna så avstå från att datorisera. Sök i stället alternativa lösningar eller undersök om de legala kraven kan formuleras om, så att vårdens utförare verkligen kommer att uppleva att IT-lösningarna är till också för dem och stöder dem i deras arbeta för att skapa en lättillgänglig vård med hög kvalitet. Vill med dessa ord passa på att önska er alla ett riktigt Gott Nytt År och hoppas att vi verkligen kommer att kunna vända på kuttingen och återföra IT-utvecklingen för vård och omsorg i Sverige till den internationella topposition vi hade fram till mitten av 2000-talet.

Kvalitetsregister bör anpassa sig till lagstiftningen

patientdatajuridik — Tue, 27 Nov 2012 17:19:05 +0000

När det handlar om att skapa ordning och reda i hälso- och sjukvårdssektorns hantering av personuppgifter om patienter är likheterna mellan vård och kvalitetsregister mycket större än skillnaderna. Kvalitetsregisterföreträdare bör sträva efter att vara regel snarare än undantag. Och vården bör välkomna dem i denna strävan. Utgångspunkten är att de regionala och nationella kvalitetsregistrens hantering av personuppgifter bör organiseras på samma sätt som alla annan hantering av patientuppgifter i vården. Lagstiftningen innehåller bestämmelser som reglerar såväl verksamheten som behandling av personuppgifter. Personuppgiftsansvarig är den som ensam eller tillsammans med andra bestämmer ändamålen med och medlen för behandlingen av personuppgifter. Gällande rätt utgår ifrån att personuppgiftsansvaret inom den allmänna hälso- och sjukvården skall läggas på myndighetsnivå. Därmed uppnås en samordning mellan personuppgiftsansvaret och ansvaret för allmänna handlingar enligt tryckfrihetsförordningen, sekretesslagen och arkivlagen (1990:782). Genom att personuppgiftsansvarig för central behandling i nationella kvalitetsregister skall vara en myndighet inom hälso- och sjukvården möjliggörs även här en samordning med all hälso- och sjukvårdssektorns hantering av personuppgifter om patienter i övrigt.

Kids personal best – spännande lösning med barnets nätverk i centrum

patientdatajuridik — Mon, 26 Nov 2012 09:05:56 +0000

Spännande lösning för det annorlunda barnets nätverk att kommunicera med olika ”systems of care”. Se https://kidspb.com

Patientdatajuridik

patientdatajuridik — Mon, 26 Nov 2012 08:38:53 +0000

Mitt expertisområde är juridik, patientdatasystem och nya former för patientmedverkan. De senaste fyra åren har jag varit konsult åt bl a Socialdepartementet, Inera, SKL, Karolinska och KI. Samtidigt har jag haft ett par entreprenörsprojekt inom nätverksbaserad vård och omsorg (i gränslandet kommun och landsting). Nu har vi utvecklat ett pilotsystem för chronic disease management som hjälper barn och familjer med cystisk fibros (som min dotter har) att kommunicera och utbyta information med specialistsjukvård, kommunal omsorg och skola. En ingående komponent är den digitala hälsoassistenten Genia (jfr www.genia.se). Genia kopplar också in i Personligt Hälsokonto och andra initiativ inom nationell och regional eHälsa som jag varit delaktig i. Tanken är att etablera en robust och nätverksbaserad affärsmodell inom CF (en liten diagnos med 600 patienter som omsätter ca 115 MSEK per år i landstingen) för att sedan sprida till andra barndiagnoser och andra luftvägscentrerade sjukdomar. Områden vi utforskar redan nu är astma/allergi och KOL. Frågor? Kontakta mig på andreas.hager@me.com eller 0706077728!

Om säker hantering av identifiering och kataloger för rättighetsattribut - en nödvändig förutsättning för tillit och användbara gränssnitt.

Ulf Jacobsson — Mon, 19 Nov 2012 11:08:50 +0000

Vi börjar nu se konturerna av ännu ett försök att skapa en fungerande modell för säkerhet och integritet inom hälsa, vård och omsorg. Denna gång i form av Sambi, ett samarbete mellan SKL, Apotekens Service AB och .SE.( Se www.sambi.se). Rapporten ser lovande ut och ger goda förutsättningar för att äntligen få till stånd en praktiskt fungerande infrastruktur för det jag fortsättningsvis av lättjeskäl kallar IAM (Identity and Access Management). Som framgår av rapporten så är den lite väl tekniskt inriktad och man tar egentligen inte upp de mest resurskrävande delarna av IAM, nämligen det manuella arbetet med att hantera administrationen av kortutgivning och identitetsbärarna samt de stödjande attributkataloger som behövs för att beskriva anställningsförhållanden, arbetsorganisation och enskilda medarbetares rättigheter. Det är här de verkliga utmaningarna finns. Min uppfattning är att man redan i pilotprojekten måste titta på helheten så att man inte hamnar i samma fälla som tidigare med teoretiskt vackra tekniska modeller som sedan inte visat sig hålla när de ställts mot vardagens behov av enkelhet, snabbhet, flexibilitet och rimliga kostnader. Som en del av detta måste därför SITHS/HSA moderniseras så att de tillåter enkel, men säker, hantering av katalogerna. (Detta innebär inte att dagens SITHS/HSA inte kan ha en övergångsvis federerad roll). Om tillit. Projektet har identifierat tillitsfrågan som en nyckelfråga. Det är sammanhanget viktigt att inse att tilliten inte är kopplad enbart till de federerade parterna utan i högst grad till allmänhetens förtroende för att Sambi bidrar till att säkerställa att åtkomst- och rättighetstilldelningen för vårdens aktörer hanteras på ett tillräckligt säkert sätt. En sådan hållbar tillit måste baseras på att federationsparterna står under en oberoende och kontinuerlig tillsyn. Sammanfattande kommentarer. Projektrapporten ger en lovande grund för att (äntligen) skapa en operativ användbar säkerhetsinfrastruktur för hälsa, vård och omsorg, Viktigt i sammanhanget är acceptera att patienten/allmänheten kommer att ha en aktiv roll med att hantera egen hälsoinformation – i vård- och omsorgssystemen och i det egna hälsokontot. Säker patientidentifiering måste därför ingå i den federerade infrastrukturen. Om det också innebär att katalogen för patientens tilldelning av rättigheter till enskilda vårdgivare och vårdenheter att ta del av hela eller delar av den egna hälsoinformation kan visa sig vara en viktig fråga. Jag ser tre kategorier som viktiga för testmedverkan. 1. Den traditionelle vård- och omsorgsanvändaren i den stationära miljön. För att bevaka att enkelhet och svarstider inte komprometteras av IAM-lösningarna, och att infrastrukturen inte enbart blir Weborienterad, 2. Den mobila användaren som på motsvarande sätt bevakar att det fungerar i mobila lösningar och alla former av mobil utrustning, samt 3. Förvaltare av attributkatalogerna för att bevaka användarvänlighet och enkel hantering av att lägga in användare i katalogerna, att tilldela användare nya eller ändrade rättigheter samt att lägga till och ändra organisation och strukturer. Först när IAM-processerna utvecklats och testats med ett komplett användarfokus kan vi vara säkra på att livscykelkostnaderna för en IAM-federation kan hållas på en överkomligt låg nivå. Att bara testa att den basala tekniken går att implementera är inte tillräckligt. Och vi vet redan att den föreslagna tekniska infrastrukturen är testad och har fungerat i andra sammanhang.

Man vänjer sig fort vid mer...

Fredrik Settergren — Wed, 17 Oct 2012 08:34:40 +0000

Sedan 1 oktober ligger den nya vidareutvecklade versionen av www.allmanmedicin.se uppe. Sidan är ett resultat av ett samarbete med Studentlitteratur där jag numera har en deltidsanställning som medicinsk redaktör(!). Flera kolleger runt om i landet uttryckte när planerna blev kända en oro inför att sidan skulle förändras eftersom de vant sig vid att ha den som arbetsverktyg. Jag har hela tiden försäkrat att de gamla funktionerna inte ska försvinna, allt kommer att finnas kvar med tillägg av en massa nytt. Det har varit ett krav från mig under hela utvecklingsprocessen. Inför nylanseringen så har vårdcentralen där jag arbetar under en månads tid testat en betaversion av den nya webbplatsen. Detta för att samla in värdefulla synpunkter och för att minimera antalet buggar vid starten. Betaversionen inkluderade användande av "Biblioteket", den abonnemangsdel som ger tillgång till ett tjugotal allmänmedicinska böcker i digital form (Allmänläkarpraktikor, Ortopedi, Klinisk kemi, Dermatologi, Barnmedicin, ÖNH, Gynekologi m.fl. mfl.). Att denna del kräver abonnemang beror på att författarna har upphovsrätt till sina verk och rätt till royaltyersättning även när böckerna görs tillgängliga digitalt. När så den nya sidan drog igång så blev det några dagars glapp innan vårdcentralens abonnemang på Biblioteket var igång. Allt annat på sidan fungerade och var tillgängligt, både allt gammalt och mycket nytt. Men... Väldigt snart började en otålighet att sprida sig. Kommentarer av typen "Det var det här jag misstänkte, nu fungerar det inte som förut!" och "Varför kommer jag inte längre åt böckerna?" hördes bland kollegerna. Det tog alltså inte mer än en månad att vänja sig vid det nya och att ta dessa funktioner för givna. Dessutom så till den grad att man förutsatte att de alltid hade funnits där. Det är nog symtomatiskt för mycket av vårt internetanvändande. Wow-känslan när nya tjänster dyker upp övergår blixtsnabbt i en känsla av självklarhet. Men det gör ju inte saken sämre, snarare är det ett bevis för vår fantastiska förmåga till flexibilitet och anpassning! I ärlighetens namn får man väl tyvärr konstatera att anpassningsförmågan åt andra hållet är sämre. Få saker kan driva upp mitt blodtryck som sajter som ligger nere eller datorstrul och felmeddelanden...

Lagstadgat integritetsskydd – skyldighet för vårdgivaren och rättighet för patienten

Ulf Jacobsson — Mon, 01 Oct 2012 07:25:30 +0000

Utvecklingen av kvalitetshöjande och effektiviserande IT-stöd i vården hämmas av en skev debatt om brister i integritetsskyddet för patienter. Visst finns det områden där skyddet behöver förstärkas, men för huvuddelen av den dagliga användningen av patientinformation i vården täcks integritetsskyddet mer än väl av befintlig lagstiftning och regelverk. Det finns sedan mer än 10 år koncensus bland regioner och landsting om hur ett elektroniskt identifierings- och rättighetstilldelningssystem skall vara utformat. SITHS, HSA och BIF är viktiga komponenter. Trots detta så hanteras patientdata fortfarande i de flesta fall utan att gällande lagar och regelverk efterföljs. Det är obegripligt varför våra vårdpolitiker inte satt ner klacken och kräver att vårdens IT-lösningarna skall följa de lagar och regelverk som skall säkerställa patientintegritet och därmed skapa tillit till vårdens hantering av patientinformation. En bidragande faktor kan vara att man fortfarande rutinmässigt tillåter enskilda projekt, lokala och nationella, att utvecklas med undermåliga säkerhetslösningar. Ibland troligen utgående från att det enskilda projektet inte förmår bära kostnaderna för att ensamt införa de rutiner och stödregister som krävs för att lagens krav skall kunna uppfyllas. Med SITHS, HSA och BIF finns erforderliga tekniska komponenterna redan på plats (även om HSA-katalogen bör moderniseras för enklare hantering och för att kunna hantera säker förvaltning av de attribut som krävs för automatisk tilldelning av rättigheter att ta del av patientinformation). Vad som dessutom krävs är att man tar kraven på åtkomstkontrollregister (loggfiler) på allvar och att det utvecklas stödsystem där patienten enkelt kan hantera sin tilldelning av rättigheter för vårdgivare att ta del av patientens vårdinformation i den utsträckning patienten själv väljer. Detta måste hanteras i ett enkelt webbgränssnitt där patienten också skall kunna ta del vilka som ”tittat” på vårdinformationen, oavsett om det skett genom samtycke eller på annat vis. Utgående från att regelverken varit kända från åtminstone tidigt 2000-tal, och att det funnits en nationell samstämd uppfattning om hur säkerhetsinfrastrukturen för att hantera regelverket behöver se ut, och att SKL/Carelink tidigt upphandlade teknik för detta, är det skrämmande att konstatera att patientdatahanteringen i de flesta fall fortfarande sker utan att aktuella regelverk och lagrum tillämpas. Det måste utkrävas ett politiskt ansvar för att prioritera utveckling och införande av de IT-lösningar som krävs för att patienternas berättigade krav på följsamhet mot lagar och regelverk kan efterlevas i den dagliga vården, och av alla vårdens aktörer. Detta är en patientsäkerhets- och hygienfråga! Lösningarna finns tydligt specificerade och delvis utvecklade. Ställ krav på att de blir operativt användbara och snarast används av alla!!

Att flytta runt skit

mwehlou — Mon, 24 Sep 2012 12:02:18 +0000

Det senaste initiativet att flytta runt tvivelaktig information i ett desperat försök att göra den mindre tvivelaktig gör det allt tydligare att man ägnar sig åt en tämligen hopplös aktivitet. Nu ska tydligen hälsan ut på internet till en enorm kostnad. Idén är att befolkningen ska skapa en guldgruva av information om sin egen hälsa som då ska (magiskt steg i resonemanget händer här...) ge bättre sjukvård. Det är lite crazy att tro att bristen på patientens information har något väsentligt att göra med att sjukvården inte är vad den borde vara. Man verkar tro att om läkaren bara får se patientens blodtryck över det gångna seklet, mätt tre gånger om dagen, eller 37.312 olika blodsockervärden, så uppstår en epifani i läkarskallen och alla problem är lösta, men se, så är det inte. Snarast tvärtom. Jag är ledsen att jag behöver kissa på paraden, men alla dessa värden i det oändliga säger inte ett dyft, men är något vi är tvungna att genomlida för att inte såra den osannolikt noggranna patient som kommer med dom. Vad gäller blodtrycket vill vi veta hur högt det var i normala omständigheter ett par gånger och sen ett par gånger till efter medicinändring. Det räcker! Samma princip vad gäller blodsocker. Om det är en sak läkare lider av idag är det inte en brist på information. Det är en brist på rätt information, vilket är nästan motsatsen till mängden information. Med våra stora gemensamma journalsystem har vi mer än tillräckligt vad gäller mängden. Kvalitén, ja det är en annan femma. Som en insatt person hos en av våra journalsystemleverantörer yppade: "vore det inte bättre om läkarna slutade att skriva journalnotat helt och hållet...", och visst, han har en stor poäng. Det är ju i alla fall ingen som läser dom längre. Inget i notaten ger oss särskilt mycket vägledning över hur vi ska hjälpa patienten, det är i stort sett bara en ostrukturerad hög memorabilia över en förfluten tid. Vad ser vi göras från myndigheters sida angående problemet att informationen är så dålig? Jo, man flyttar på den. Man flyttar medicinlistor från journalsystement till ApoDos och sen tillbaka. Sen till Pascal. Man flyttar journalen till kvalitetsregister, sen tillbaka, kanske. Man flyttar den från läkaren till patienten, till appar, till nätet, tillbaka, och runt och runt. Hur mycket bättre blir den? Om man lade ner en tiondel så mycket energi och pengar på att fundera på vilken information man behöver och hur den ska vara strukturerad, som man lägger ner på att flytta runt den, då hade vi en chans att göra något. Att flytta runt skiten gör inte att den luktar mindre, bara att fler känner lukten. Kanske när patienterna får se sin egen journal, så kommer skiten att hamna i fläkten på allvar. Man kan ju bara hoppas.

Varför det inte räcker med att modernisera patientdatalagen

Ulf Jacobsson — Sun, 16 Sep 2012 14:25:51 +0000

Heidi Stensmyren, narkosläkare på Danderyds sjukhus, förste vice ordförande i Läkarförbundet, Adina Welander, AT-läkare, ledamot i Sveriges läkarförbunds centralstyrelse, Emma Spak, ST-läkare i allmänmedicin, Ordförande i Sveriges yngre läkares förening, Sylf och Johan Ejerhed ST-läkare i internmedicin, Danderyds sjukhus, har i ett utmärkt debattinlägg här i IT i Vården den 13/9, ”Modernisera patientdatalagen och tillämpa den bättre”, lyft fram flera av de arbetsmiljö- och vårdkvalitetsproblem som finns i vården beroende på brister i IT-systemen, tveksamma tolkningar av patientdatalagen och i en del fall problem som kan elimineras genom vidareutveckling av patientdatalagen. Det vore olyckligt om de problem som beskrivs i debattinlägget antas bero på enbart svagheter i lagstiftningen. I verklighet så är förhållandet annorlunda. Den rådande lagen är tillkommen för att stödja möjligheterna för effektiva gränsöverskridande vårdprocesser genom enkel vårdinformationsdelning. Lagen ställer naturligtvis redan nu krav på att detta skall ske under patientintegritetskyddande former. Behoven att kunna hantera sammanhållen vårddokumentation var väl kända redan år 2000 och arbetet med att säkerställa att så skulle kunna ske påbörjades i flera landsting. Tyvärr fick vi en destruktiv skendebatt om formerna för denna informationsdelning och den nationella utvecklingen kom att fokuserades på en lösning som skulle innebära att vårdgivarna skulle kunna titta på patientens sammanhållna vårdinformationen genom ett ”tittagränssnitt”, NPÖ, som aggregerade aktuell information från de olika fristående journalsystemen. Lösningen var primärt avsedd för information till den enskilde läkaren i samband med bedömningen av en enskild patient, men den lämnar i övrigt föga stöd för att stödja multiprofessionella gränsöverskridande vårdprocesser. Parallellt med NPÖ fick den nationella utvecklingsmiljön hos SKL uppdrag att ta fram en nationell säkerhets- och rättighetstilldelningsinfrastruktur för att möjliggöra och underlätta den faktiska hanteringen av den gränsöverskridande vårdinformationen med bibehållen sekretess, patientintegritet och med möjlighet för patienten att avgöra vilka vårdgivare som skall få ta del av den egna vårdinformationen och att genom loggning av åtkomst till vårdinformationen kunna ta del av från vilka vårdenheter åtkomst till den personliga vårdinformationen skett. Trots att tio år nu förflutit sedan uppdraget gavs, finns ännu inte någon fungerande lösning. Jag tycker detta är en stor skandal eftersom patientsäkerheten fortfarande äventyras och förtroendet för sjukvårdens hantering av vårdinformationen är allvarligt skadat. En viktig faktor bakom att en säker lösning för identifiering och behörighetstilldelning fortfarande saknas är ett föråldrat synsätt på hur en bakomliggande registerlösning för att stödja detta skall se ut samt brister i den arkitektoniska lösningen för hantering av erforderliga attribut för identifiering och de ytterligare attribut som krävs för förenklad rättighetstilldelning. Innan dessa områden är lösta är det egentligen oansvarigt att utveckla ytterligare lösningar som tvingar vårdgivarna att arbeta med administrativt krävande lösningar och under osäkerhet om de följer lagen eller inte. Och det handlar inte om att det behöver utvecklas nya lösningar. Det finns IT-lösningar som hanterar problemen på ett bra sätt, och kunskapen om hur de bakomliggande stödsystemen skall utformas och fyllas med behövlig information finns. Vad som krävs är att de revirbevakande krafterna bakom dagens patientsäkerhetshämmande lösningarna tar sitt förnuft till fånga och bjuder in till en öppen dialog om hur framtidens lösningar skall utformas. Detta är nödvändigt för att vi skall kunna återställa patienternas förtroende för hanteringen av patientdata och för att skapa rimliga arbetsförhållanden för de som jobbar med vårdinformation i sina olika roller. Och dessutom kommer vi att kunna få det IT-stöd som behövs för att stödja patientsäkerhet och undvika onödiga vårdskador. Visst finns de områden hos Patientdatalagen som behöver förstärkas, och så sker nu, men det finns alla förutsättningar att omgående se till att de stödsystem som behövs för Patientdatalagens efterlevnad äntligen kommer på plats.

Noll-vision för vård och omsorg

Ulf Jacobsson — Thu, 16 Aug 2012 11:35:32 +0000

Dags för noll-vision för vård och omsorg Det känns paradoxalt att tala om noll-vision för vård och omsorg när vi vet att alla för eller senare kommer att avlida. Min nollvision innebär att vi skall sträva efter att ingen skall behöva lida eller avlida på grund av undvikbara felbehandlingar inom vård och omsorg. En andra vision, 100%-visionen, innebär att vi alla skall få avsluta våra liv utan lidande och på ett värdigt sätt. Det är sedan mer än 15 år känt att felaktig vård skadar och dödar fler personer än vad trafiken gör. Och vi talar om felbehandlingar som kunnat undvikas om befintlig information och kunskap hade kunnat användas på ett adekvat sätt. För trafikområdet finns en noll-vision som innebär att alla åtgärder som sätts in skall bidra till att antalet skadade och döda reduceras. Trots att de undvikbara felbehandlingarna inom vård och omsorg är väsentligt fler än skadorna inom trafiken finns inte motsvarande politiska vision. De vanligaste undvikbara skadorna uppstår på grund av brister i följsamheten mot aktuella riktlinjer, brister i tillgång till information om patientens hälsohistorik samt bristande tillgång till information om behandlingsmetoder och behandlingsalternativ. Den splittrade organisationen av vård och omsorg och avsaknaden av fungerande gränsöverskridande vårdkedjestöd innebär också onödigt lidande för patienterna. Huvudmännen för vård och omsorg har naturligtvis strävat efter att hitta lösningar på dessa kända problem. Men förhoppningar om att hitta småskaliga lösningar i kombination med regionala och lokala initiativ för att ”äta elefanten i bitar” eller att ”plocka de lägst hängande frukterna först” har gått om intet genom att det saknats ett stabilt gemensamt ramverk för en inkrementell utveckling mot ett sammanhållet mål. Nu ser det äntligen ut som om Socialstyrelsen (eller vad som nu kommer ut efter verksöversynen) kommer att få ett tydligt uppdrag och långsiktig finansiering av en hållbar informationsarkitektur m.m. Lyckligtvis kan man dessutom utgå från redan internationellt konkurrenskraftiga förutsättningar. Vad som nu krävs för ett reducera de undvikbara skadorna inom vård och omsorg är att Riksdag och Regering formulerar en noll-vision och skapar incitament för huvudmän, vårdutförare och vårdprofessionerna att i sitt dagliga arbeta verka för att visionens mål skall uppnås. Amerikanska hälsodepartementets riktlinjer ”Meaningful Use” och åtföljande krav på anpassning kan lämpligen användas som modell för hur de svenska ersättningssystemen skall utformas för att skapa incitament för aktörerna inom vård och omsorg att utveckla arbetsformer och IT-användning så att vi kan närma oss noll-visionen. Det finns tyvärr inga indikationer på att Riksrevisionens kritik av den nationella utvecklingen inom eHälsa på kort sikt kommer att leda till att vi får en utveckling som leder till att vård och omsorg får de IT-verktyg som krävs. Jag ser ingen annan lösning, som inom rimlig tid kommer att kunna påverka utvecklingen radikalt, än att Riksdag och Regering formulerar en noll-vision och att vårdens utförare tidigt får tydliga signaler om att om man inte följer de svenska ”Meaningful Use” så kommer de nuvarande ersättningarna att reduceras kraftigt. I ”Meaningful Use” ligger också att det skapas mycket bättre kvalitetsindikatorer för att följa upp resultat och processkvaliten.

Bakom Carema, är vård och privatisering kompatibla?

opincare — Fri, 10 Aug 2012 20:58:24 +0000

SVTs dokumentär (bit.ly/P2Gn3e) om Caremas äldreomsorg uppvisar tydligt hur snett det kan gå när näringslivet och politiker inte tänkt igenom konsekvenser av sina beslut, verkligheten hann dock ifatt dem till slut. Realistiskt sett är troligen privatiseringen av vården en allt för stark trend för att stoppas, speciellt i den alltmer globaliserade värld vi lever i där marknadskrafterna blir allt starkare. Dokumentären belyser och bevisar flera olika problem som uppstod med Carema. Allt ifrån kostnadsfokus och chefer ur kontroll, till kommunpolitiker och befattningshavare som simmar i allt för djupt vatten för deras egen förmåga. Medan dokumentären belyser flera olika symptom (problem som uppstått), så visar den inte lika tydligt orsakerna bakom problemen. Låt oss bena ut några bakomliggande orsaker. 1. Riskkapitalet - Carema är ägt av två riskkapitalfonder, Triton (Norden) och KKR (USA), men vad innebär det? Dokumentären går rätteligen till frontalangrepp mot Caremas VD, han har naturligtvis inga bra svar att ge. Varför? För att finna svaret på frågan måste vi gräva i riskkapitalfondernas affärsmodel. De tjänar stora pengar genom att kraftigt öka vinsten i sina dotterbolag som de köpt (som Carema), det kan göras genom antingen intäktsökning eller skära kostnader. Riskkapitalfonder är speciellt bra på att skära kostander eftersom det är den enklare vägen. VDn och chefer för Carema "tvingas" av fonderna med morötter OCH piskor att skära kostnanderna, några alternativ finns egentligen inte, om cheferna vill behålla anställningen. Riskkapitalfonder sätter alltid MYCKET större tryck på kostnadsbesparingar än någon annan ägarform gör, de äger bolagen i en 3 till 7 års-period innan de säljer sina bolagsinvesteringar, vinsten måste under denna tid kraftigt ökas. 2. Statens förmåga till kontroll - De som jobbar i riskkapitalbranschen är otroligt drivna människor, som spenderar många sömnlösa nätter tänkande hur det kan öka vinsterna i sina bolag. Spenderar beslutsfattare i kommuner och landsting lika mycket tid och resurser på att kontrollera och sätta sig in i hur riskkapitalet kommer driva vårdkontraktet? Svaret är ett rungande NEJ. I många fall i dokumentären är det tydligen att kommunpolitikerna inte inser att de simmar med hajar. De pratar varmt om privatisering men förstår inte vad konsekvenserna är för olika privata ägarformer. Många politiker har liten eller ingen erfarenhet från näringslivet, de vet inte vad den underliggande motivationen är hos sina privata partners. Därför är kontroll av överenskommelsen / kontrakten otroligt viktigt, men där sviker våra kommuner och landstingen sin del av överenskommelsen. Kontrollen är helt enkelt inte tillräckligt rigorös, staten har inte goda förutsättningar för att skapa tillräckligt stark kontroll. Privatiseringen kommer fortsätta. Riskkapitalet är troligen till nytta i till exempel ett trött tillverkningsföretag där människor inte kommer till skada på samma sätt, ett sätt att väcka liv tillverkningen så att bolaget överlever. Men inom vården är det människor som måste överleva, bolaget är egentligen oviktigt. På grund av sina underliggande motivationer passar inte riskkapitalet till vård av människor, ett mer långsiktigt och mindre aggressivt ägande som familjer, börsnoterade bolag eller stiftelser kan vara mycket bra ägarformer för vård. Tack vare marknadskrafter kommer det långsiktiga näringslivet nästan alltid skapa bättre service än staten någonsin kan, de vill helt enkelt ha nöjda kunder. Vad som saknas i hela ekvationen är transparens, möjligheterna för det ökar daglien, vi på Opincare (www.opincare.com) gör allt vi kan för att fler människor ska kunna säga sitt och kräva en bättre vård drivet av stat eller näringsliv. Med ökad transparens kommer den här typen av vanvårdsproblem bli färre, varken näringsliv eller stat har råd att dra på sig allmänhetens vrede. För politiker kan de innebära att de inte väljs om, för näringslivet kan det innebära förlorade kunder och konkurs.

Varför CE-märka appar?

Oskar Thunman — Wed, 08 Aug 2012 07:19:37 +0000

I tidigare inlägg har jag refererat till en pågående debatt i USA om huruvida hälso-appar skall regleras och i vilken utsträckning det skall göras. Jag tänkte här försöka sammanfatta de problem som lyfts fram med regelverk som inte hänger med i teknikutvecklingen. Barbara Ficara kallar t ex m-hälsoområdet för vilda västern i sin krönika för Huffington Post, något jag misstänker är en naturlig följd följd av de väldigt positiva prognoser för områdets ekonomiska utveckling som kommit på sistone. Många entreprenörer när helt enkelt drömmen om att bli app-miljonärer på en innovativ hälso-app och för en oseriös spelare blir allt vad reglering heter ett hot. För den insatte är det möjligt att skilja traditionella hälso-appar som graviditetskalendrar, läkemedelspåminnelser och träningsappar från riktigt innovativa guldkorn och samtidigt få en känsla för hur säker användningen kan vara, men för flertalet slutanvändare är det fortfarande starka varumärken som ger trygghet. I USA tillhandahålls patientadministrativa tjänster och journalåtgång som appar av stora vårdgivare som Cleveland Clinic och apotekskedjor som Walgreens. Här säkras patientsäkerheten framför allt genom att dessa stora aktörer inte kan kosta på sig att utsätta sina kunder för risker. För mindre aktörer är det inte lika självklart att den typen av självreglering fungerar. CE-märkning ger i alla fall en tydlighet i en apps syfte och garanterar en viss nivå av riskhantering och säkerhetsarbete. På kort sikt kan CE-märkning ses som en förutsättning för att kunna adressera användare i vården och en konkurrensfördel för konsumtenttjänster. Med ett tillräckligt tydligt regelverk kan regelverket för hälso-appar även utgöra en tydlig kravställning för utvecklare, men där är vi inte idag. Problemet med dagens CE-märkning, precis som den amerikanska motsvarigheten från FDA, är att regelverken inte hängt med, varken i app-modellens ansvarsfördelning och friskrivning från ansvar eller i teknikutvecklingen där privata mobiler och datorer används i jobbet och vice versa. Här efterfrågas i USA en ny klassificering av medicinteknisk utrustning för att enklare skilja mellan harmlösa appar, appar där data behöver säkras vid t ex journalåtkomst och överföring av medicinsk data, samt de med större risker i gränslandet till diagnosticering eller utformning av behandling. Jag tänker mig också att en högre riskklassificering av en app kräver en säkrare telefon, en ordentligare säkerhetspolicy och tydligare avtal mellan inblandade aktörer. Även om appen är buggfri och säker så uppstår helt nya risker för hälso-appar till följd av telefoners stöldbegärlighet och ny teknik som inte har samma säkerhetsmässiga mognad.

CE-märkning av appar

Oskar Thunman — Thu, 26 Jul 2012 14:37:56 +0000

Just nu pågår en intressant debatt i USA om hur medicinska mobilappar ska regleras. I USA är det U.S. Food and Drug Administration (FDA) som certifierar medicintekniska produkter, motsvarande vad Läkemedelsverket (LMV) gör här i Sverige. Till hösten väntas FDA ge ut sina slutgiltiga riktlinjer för mobila medicinska appar. Det som diskuteras är vilka appar skall omfattas av FDA-certifiering, vilken nytta det gör för patientsäkerhet etc att certifiera appar samt vilken eventuell skada det innebär för en framväxande innovativ bransch att sättas under myndighetsgranskning. En bra artikel som sammanfattar läget skrevs nyligen av Eric Wicklund, som är redaktör på mHIMSS. Jag har växlat några ord med vårt svenska läkemedelsverket kring deras syn på reglering av appar som medicintekniska produkter. I Europa sker regleringen med hjälp av CE-märkning och kortfattat kan man säga att tillverkarens uttalade syfte med appen är det som avgör om det är en medicinteknisk produkt eller ej. Om syftet för appen, eller appen i kombination med annan utrustning är att påvisa, förebygga, övervaka, behandla eller lindra en sjukdom, kompensera en skada eller en funktionsnedsättning eller undersöka eller ändra något i kroppen så är det en medicinteknisk produkt och CE-märkning krävs (officiella definitionen hittar ni här). Det är alltså leverantörens uttalade syfte med produkten som avgör, allt ifrån tungspatlar till ultraljudutrustning måste CE-märkas. I USA är man inne på ett liknande spår men man öppnar från FDA:s sida för att flertalet appar för egenvård, t ex för påminnelse att ta mediciner, motionera eller hålla reda på blodsockervärden kan komma att undantas i den komande klassificeringen på grund av den låga risken för skada som de utgör. Även i Sverige har vi en uppdaterad vägledning för detta på gång, då från LMV i form av deras Förslag till vägledning för klassificering av vårdens mjukvarubaserade informationssystem. Den kommande rapporten skall vara utvidgad till att även täcka in mobilappar. Jag ska försöka jaga rätt på om någon CE-märkt en app i Sverige som medicinteknisk produkt och tar tacksamt emot tips. Det var inte helt enkelt för LMV att svara på för de har inte klassificerat IT-system så att det i deras register framgår om det är en app.

Reflexioner efter Almedalsveckan 2012

Ulf Jacobsson — Tue, 17 Jul 2012 10:18:49 +0000

Vård, omsorg och hälsa hade även i år en mycket stark ställning i programmet. Och vi kunde se en tydlig förskjutning från mer eller mindre goda tekniska visioner till en bred uppslutning kring att patientens måste få en aktivare roll i vård- och omsorgsprocesserna, att patienten (på sikt) skall få tillgång till den egna journalen och att en ny nationellt samordnade journalsysteminfrastuktur krävs. Det finns ett stort stöd för Socialstyrelsens roll som samordnare av de strukturfrågor och det nationella fackspråk som krävs för detta. Hoppas bara att den föreslagna (och nödvändiga) massakern av myndighetsstrukturen för vård och omsorg inte kommer att leda till förseningar av dessa viktiga uppdrag eller att finansieringen över tiden kommer att svaja. Det finns numera en bred majoritet hos den medicinska professionen om att infrastrukturen skall vara nationellt sammanhållen. Plågsamma IT-försök, baserade på fromma förhoppningar om att lokalt utvecklade, i bästa fall kommunicerande lösningar, har visat sig inte fungera ur ett semantiskt perspektiv eller genom att de vårdenhetsöverskridande processerna inte fungerat. Nu växer det lyckligtvis fram en förståelse för att en nationellt sammanhållen (ev distribuerad) journalsystemmiljö krävs. Frågan om patientens tillgång till den egna journalen diskuterades i flera sammanhang. Det verkar uppenbart att den semantiska kvalitén i dagens journaler lider av allvarliga brister och att det kommer att behövas tid för anpassning innan läkarkåren känner sig mogen för att öppna upp journalerna för patienterna. Min personliga uppfattning är att vi nog måste se sanningen i vitögat och inse att vi inte kommer att kunna räkna med patientens tillgång till den egna elektroniska journalen i större skala förrän vi genomlidit en övergång till nästa generations journalsystem – med sammanhållet fackspråk och gränsöverskridande processtöd värt namnet. Dessa nästa generations systemlösningar kommer naturligtvis att vara försedda med intuitivt kunskapsstöd. Även om struktur, arkitektur och fackspråket är nationellt sammanhållet innebär detta inte att det krävs ett journalsystem ”Ivar” som skall användas av alla. Den öppna arkitekturen stöder lokal utveckling inom ramen för det gemensamma ramverket. Jag har i tidigare bloggar visat hur detta låter sig göras och kan uppmuntras/finansieras. Jag tar avslutningsvis upp begreppet ett patientens hälsokonto, som fanns med på många agendor. Inera har i en rapport visat en modell för hur vårdinformationen kan grupperas i; vårdens traditionella vårdinformation, vårdinformation som kan utväxlas mellan vårdgivare och enskild patient och som kontrolleras/ägs av vårdproducenterna, privat vårdinformation som ägs av patienten och som, efter patientens aktiva beslut, kan göras tillgängligt för enskilda, av patienten angivna, vårdgivare samt som fjärde område patientens privata information om vård och hälsa. Jag upplevde inte att alla aktörer förstått de strukturella och legala skillnaderna mellan dessa alternativ. Personligen tror jag inte på att någon vård- eller omsorgsmyndighet kan vara huvudman för ett patientens privata hälsokonto.

Låt telemedicin få misslyckas

Oskar Thunman — Tue, 17 Jul 2012 08:15:15 +0000

Det skrivs många hyllmeter om vilka guldkorn som väntar på att vaskas fram ut den fortfarande framväxande telemedecinska disciplinen. Som ofta så hoppas man att ny teknik ska kunna sänka kostnaderna, kanske inte helt troligt, men öka effektiviteten, ja, varför inte. Att kunna analysera patienter på distans, t ex genom teleradiologi har framhållits som ett effektivt sätt att poola resurser och hantera kunskapskoncentrering i storstäderna. Video har goda förutsättningar att effektivisera vården genom att låta patienterna stanna hemma, exempelvis genom video-triage, telekonsultation och hemmonitorering. Ett problem som lyfts fram på sistone är att nästan alla försök att närma sig telemedicin från ett evidensbaserat perspektiv misslyckas för att alla inblandade är för glada påhejjare av ny teknik. En literaturgenomgång nyligen publicerad i ”J Telemed Telecare” påpekar just denna publicerings bias. Artikeln gick igenom resultat från studier av telemedicin inom vård av kroniker och negativa resultat rapporterades endast i 2 av totalt 141 randomiserade kliniska studier. Vi kommer inte kunna lära av andras misstag om de inte offentliggörs, och här krävs mod från forskningsvärlden för att våga delge även negativa fynd och tillåta ett större oberoende hos forskarna som utvärderar telemedicinska behandlingsmetoder. Här ordinerar jag följande: ”Journal of Negative Results in Biomedicine” som försöker påverka just publicerings bias och vara en plats för publicering av misslyckade, ovissa och oväntade resultat inom biomedicin. Och för att bli lite ödmjukare inför att man faktiskt har fel ibland har vi den inspirerande Ted-talk:en av Kathryn Schulz: On being wrong.

Öppna upp för alternativa influenser

Ulf Jacobsson — Mon, 18 Jun 2012 17:25:59 +0000

Nätverket för strukturerade patientdata, Karolinska universitetssjukhuset, hade i fredags ett spännande och inspirerande seminarium. Höjdpunkten för min del var Martin Wehlous redovisning av framstegen för iotaMed och aktivt kunskapsstöd för hantering av strukturerad vårddokumentation, kvalitetsregister och Snomed CT. Imponerande!! Själv gladde jag mig kanske mest åt att Martin tagit fram ett Snomed-gränssnitt som trollar bort den påstådda komplexiteten med Snomed CT. Konservativa krafter har inte sett styrkan med Snomed utan har hävdat att detaljrikedomen utgör ett hinder. Martin visade att det är tvärtom. Med ett intelligent gränssnitt identifieras i stället vad som saknas eller behöver utvecklas och de inbyggda funktionerna skapar med automatik signaler till Socialstyrelsen att komplettera/rätta. Det är bara att hoppas att Socialstyrelsen verkligen får de resurser som krävs för att upprätthålla detta ansvar. Man må säga vad man vill om Martins fixering till Apple, iPad och iPhone. Men utan hans tidiga försök med de nya gränssnitten och möjligheterna som nu erbjuds så hade vi fått vänta länge på den typ av eleganta och effektiva lösningar som han presenterade. Det skulle vara ett svek mot den svenska läkarkåren om Martins erfarenheter och arkitekturmodell inte tillåts ligga till grund för den fortsatta utvecklingen av kvalitetsregister och strukturerad vårddokumentation baserad på användning av vårdprotokoll, som vi nu står inför. Naturligvis skall vi inte låsa in oss i Apple-plattformen. Men med iotaMed som riktlinje kommer det inte vara några svårigheter för vår nya generation av utvecklare för den mobila världen att tillsammans med Martin och hans medhjälpare att få fram en plattformsoberoende arkitektur och kodbas för PC, paddor och smarta telefoner. SKL-ledningen, som är ytterst operationellt ansvarig för den nationella utvecklingen, måste nu agera för att säkerställa att Martin Wehlou och hans medhjälpare får möjlighet att bidra till att gemensamma lösningar för kvalitetsregister, strukturerad vårddokumentation och användning av beslutsstödjande vårdprotokoll kommer den medicinska professionen till del för ökad kvalitet och effektivitet. Som Martin påpekar i sitt senaste inlägg i sin blogg, så finns det numera väl dokumenterade bevis för att hans modell leder till sådana effekter. Detta låter sig inte göras genom att bara ge den befintliga nationella utvecklingsorganisationen ytterligare ett uppdrag. Man måste hitta former där de nätverk som Martin samarbetat med runt iotaMed får möjlighet att aktivt medverka och påverka arkitektur och lösningarnas utformning. Det går inte att nå motsvarande funktionalitet och användarnytta med traditionella angreppssätt. Jag hoppas att SKL-ledningen, och andra intressenter bakom den nationella samordningen, ser sitt ansvar och kan hitta en former där den gemensamma infrastrukturutvecklingen kan leva i symbios med utvecklingen av den typ av tillämpningar som iotaMed representerar. Läkarkåren har här ett stort ansvar för att bevaka att denna utveckling verkligen blir av.

Yet another argument for iotaMed

mwehlou — Sat, 16 Jun 2012 14:53:11 +0000

Heh, who would have thought...?

Physicians who have electronic health record systems but dictate patient notes give a lower quality of care than do doctors who use structured documentation, says a study published online May 19 in the Journal of the American Medical Informatics Association.

...

Quality of care was significantly better on three measures for doctors who took structured notes compared with physicians who used the other two styles, the study said.

...

Researchers found that quality of care was significantly worse on three outcome measures for doctors who dictated their notes compared with physicians who used the other two documentation styles.

Vinster och e-hälsa går ofta hand i hand

Mattias Grundström Mitz — Thu, 24 May 2012 09:12:08 +0000

Ofta när it-lösningar i vården diskuteras hamnar fokus på hur verksamheter kan effektiviseras. Nya smarta lösningar kan som bekant slimma arbetsprocesser, korta ledtider, och även användas för att behandla patienter. I ett läge där landstingen är ekonomiskt trängda är dessa samtal oerhört viktiga. Man behöver kort sagt, producera mer vård för pengarna. Vårdens it-lösningar kan dock göra mer. De kan även förbättra vårdkvaliteten och öka patientsäkerheten. För några nummer sedan kunde IT i vården bland annat berätta om infektionsverktyget, som ger vården möjlighet att upptäcka och följa upp sjukvårdsrelaterade infektioner, och därmed sätta in åtgärder för att förhindra att fler drabbas. När det gäller läkemedelsområdet, har vi e-recept och mer är på gång, som läkemedelslistor och information om behandlingsorsak som kommer att ge förskrivaren en helhetsbild över vilka läkemedel patienten får. Det ger i sin tur bättre möjligheter att fatta rätt beslut vid ordination. Ett annat exempel från patientsäkerhetsområdet, som du kan läsa om på sidorna 10-11 i det senaste numret av tidningen IT i vården, är ett projekt vid kvinnokliniken, Universitetssjukhuset i Örebro, USÖ, där man är tidigt ute med att använda begreppssystemet Snomed CT i patientjournalen. Projektet har redan sparat mycket tid för personalen och dessutom gjort dokumentationen säkrare eftersom formulären baserats på befintliga vårdprogram. Men det kanske viktigaste är att systemet gör det svårt för vårdgivaren att glömma uppgifter eller missa steg vid olika medicinska procedurer. Det ger i sin tur en säkrare vård för patienten. Tanken är också att de data som samlas in i förlängningen automatiskt ska kunna lyftas över till olika kvalitetsregister, vilket i sin tur borgar för en bättre utvecklad vård. På sidan 13 i samma nummer berättar vi också om att förvaltningsdirektören Cataharina Schlyter i Örebro läns landsting ser stora vinster med den nationella patientöversikten, NPÖ, som möjliggör smidigare överlämningar av patienter regionalt – där de stora volymerna finns - snarare än nationellt. Men hon oroas av att alla landsting inte fullt ut avslutar införandet av NPÖ innan de hoppar vidare till att satsa på invånartjänster. Det medför att vinsterna med systemet aldrig tas hem. Hon manar därför till uthållighet. Ser man sig om i världen kan man konstatera att det inte är vårdens verksamheter och patientsäkerhet som alltid är nummer ett i prioriteringsordningen. I krisens Grekland inför man nu e-recept på rekordtid. Där är syftet krasst ekonomiskt. Grekland är bara något större än Sverige befolkningsmässigt, men har en läkemedelsnota som har kommit upp i belopp som är mer än dubbelt så hög som Sveriges. Nu behöver man snabbt få kontroll över var pengarna tar vägen för att minska svinnet. Att införa e-recept är verkligen inte okomplicerat, men när man väl har det på plats så får man sannolikt ett effektivare system än i dag, som inte bara är bra för kassakistan utan också kommer att gagna patienterna och vården. Även om det omedelbara syftet med att införa e-hälsa för närvarande skiljer sig åt mellan Sverige och Grekland blir effekterna desamma. E-hälsa och vinster i olika former går allt som oftast hand i hand.