Idag tänkte jag ägna mig åt lite självkritik utifrån ett hälsoekonomiskt perspektiv. Ofta när man vill motivera en hälsosatsning ekonomiskt så är det marginalkostnad i förhållande till marginell nytta som är intressantaste verktyget att använd, speciellt i sjukvården där man oftare finjusteras budgetar och ökar eller minskar anslag för olika typer av satsningar, snarare än genomgör stora verksamhetsomvälvande projekt.
I fallet e-hälsa, vi kan som exempel ta en webbaserad coachning för diabetespatienter, så handlar marginalkostnad om vad det i en driftsituation kostar att leverera tjänsten till ytterligare en patient och hur stor nytta tjänsten skapar för den patienten.
Web-coachningen för diabetespatienter kommer att ha en marginell nytta som är större än marginalkostnaden fram till ett visst tröskelvärde då kostnaden överstiger nyttan. Efter att man anslutit en stor grupp användare är det kanske en större andel ointresserade patienter kvar, patienter med dålig datorvana eller patienter som inte talar svenska. Alla dessa faktorer tillsammans gör då att marginalkostnaden ökar och den marginella nyttan minskar.
Det här är ren hälsoekonomi 101. Problemet jag skulle vilja belysa är de politiska mekanismer som kan få e-hälsolösningar att ”misslyckas”.
När e-hälsa förs in på den politiska dagordningen för beslut om satsningar så riskeras att nyttan överdrivs på vägen fram till beslut. Då förleds beslutsfattare att tro att en för stor satsning är det som ger maximalt utfall.
Istället kommer den marginella nyttan bli lägre än förväntat och satsningen kommer att bli dyrare eller kommer inte att ge de hälsoeffekter som utlovats.
En annan utmaning är att man på politisk nivå behöver ganska mycket moment för att få till en satsning och då är risken att man stoppar in för mycket pengar i lösningen i tro om att mer pengar ger större nytta t ex när man försöker skala upp en lyckad pilotsatsning genom att skjuta till mer pengar.
Tvärt om ger detta en sänkt marginell nytta, kanske till den grad att den totala nyttan för hela satsningen äventyras.
Om man ska sammanfatta detta så är mitt främsta budskap att det för varje enskild lösning finns en avtagande marginell effekt, ”one size doesn’t fit all” när det kommer till e-hälsolösningar. För att e-hälsa ska kunna leverera den nytta som förutspås krävs att många olika lösningar får verka parallellt istället för att man försöker bygga ”den bästa” lösningen för varje hälsoområde. Vidare måste lyckade pilotprojekt tillåtas växa till sig i ”affärsmodellen” innan de går att skala upp.
