Idag tänkte jag ägna mig åt lite självkritik utifrån ett hälsoekonomiskt perspektiv. Ofta när man vill motivera en hälsosatsning ekonomiskt så är det marginalkostnad i förhållande till marginell nytta som är intressantaste verktyget att använd, speciellt i sjukvården där man oftare finjusteras budgetar och ökar eller minskar anslag för olika typer av satsningar, snarare än genomgör stora verksamhetsomvälvande projekt.
I fallet e-hälsa, vi kan som exempel ta en webbaserad coachning för diabetespatienter, så handlar marginalkostnad om vad det i en driftsituation kostar att leverera tjänsten till ytterligare en patient och hur stor nytta tjänsten skapar för den patienten.
Web-coachningen för diabetespatienter kommer att ha en marginell nytta som är större än marginalkostnaden fram till ett visst tröskelvärde då kostnaden överstiger nyttan. Efter att man anslutit en stor grupp användare är det kanske en större andel ointresserade patienter kvar, patienter med dålig datorvana eller patienter som inte talar svenska. Alla dessa faktorer tillsammans gör då att marginalkostnaden ökar och den marginella nyttan minskar.
Det här är ren hälsoekonomi 101. Problemet jag skulle vilja belysa är de politiska mekanismer som kan få e-hälsolösningar att ”misslyckas”.
När e-hälsa förs in på den politiska dagordningen för beslut om satsningar så riskeras att nyttan överdrivs på vägen fram till beslut. Då förleds beslutsfattare att tro att en för stor satsning är det som ger maximalt utfall.
Istället kommer den marginella nyttan bli lägre än förväntat och satsningen kommer att bli dyrare eller kommer inte att ge de hälsoeffekter som utlovats.
En annan utmaning är att man på politisk nivå behöver ganska mycket moment för att få till en satsning och då är risken att man stoppar in för mycket pengar i lösningen i tro om att mer pengar ger större nytta t ex när man försöker skala upp en lyckad pilotsatsning genom att skjuta till mer pengar.
Tvärt om ger detta en sänkt marginell nytta, kanske till den grad att den totala nyttan för hela satsningen äventyras.
Om man ska sammanfatta detta så är mitt främsta budskap att det för varje enskild lösning finns en avtagande marginell effekt, ”one size doesn’t fit all” när det kommer till e-hälsolösningar. För att e-hälsa ska kunna leverera den nytta som förutspås krävs att många olika lösningar får verka parallellt istället för att man försöker bygga ”den bästa” lösningen för varje hälsoområde. Vidare måste lyckade pilotprojekt tillåtas växa till sig i ”affärsmodellen” innan de går att skala upp.
Nyss hemkommen från MIE 2011, EFMI:s (European Federation for Medical Informatics) årliga konferens, i år förlagd till Oslo, där jag var med och representerade epSOS semantikarbetsgrupp.
Övningarna jag deltog i gick ut på att hitta sätt att dela framsteg kring semantisk interoperabillitet mellan tio-talet EU-finansierade projekt. Ett riktigt bra initiativ från några EU-projektseniorer. I korthet går det ut på att sluta uppfinna hjulet i varje projekt och istället hitta ett antal gemensamma byggstenar för europeiska hälso-it-projekt som t ex ICD-10, vissa Snomed urval, mm. Väldigt pragmatiskt alltså, me like!
Något som slog mig på konferensen var att många inom MI-forskning fortfarande när drömmen om den semantiska webben. Den semantiska webben för er som inte minns är en pre-google, pre-watson vision om ett indexerbart internet där system kan förstå vilken kunskap som finns där ute och där robotar på nätet kan söka svar på frågor formulerade av människor, allt med hjälp av finurlig XML.
Semantisk interoperabillitet ger med denna ansats en väldig fokus på att skapa bra ontologier för de domäner man vill ta sig an. Varje projekt tar fram en egen representation av verkligheten, många projekt går och går i ett evigt sökande efter den perfekta modellen.
Vad är då egentligen en ontologi? Ontologi är framför allt ett tacksamt ord att använda eftersom det till skillnad mot t ex informationsmodell eller terminologi inte är så väl definierat. Konsensus från konferensen verkar vara att en medicinsk ontologi är ett organiserande av medicinska termer, men Snomed CT är INTE en ontologi.
Men det är klart att vi behöver ontologier, framför allt behöver vi enas om hur vi ska representera verkligheten i våra informationssystem så det går att använda informationen utanför den kontext där den skapades. Vi är idag väldigt bra på att hålla reda på sjukvårdsadministrativ information, gärna sånt som har med pengar att göra: datum, organisationer och diagnoser. Men när det kommer till hälso tillstånd så blir det sämre. Jag gick på några presentationer av storslagna antologi-projekt men frågan som punkterade vilken tjusig modell som helst var ”Har ni så här strukturerad information i journalen/systemen?”, ”Nej…” : P
En helt annan sak jag tar med mig från konferensen är en idé om några gästinlägg från min konferenskompis Alexander Börves äventyr i USA. Mer om det inom kort.
*TOCO, terminontoklassixonomier, är uppdiktat av Christian Lovis.







