I mitt senaste blogginlägg tog jag upp den förtroendeklyfta som vuxit fram mellan den centrala IT-utvecklingen hos SKL och utvecklings- (och finansierings-) ansvariga hos kommuner och landsting.
Jag har inte varit ensam om mina iakttagelser utan CeHis annonserade den 8 maj att man fått i uppdrag att ta fram ”en metod för att skapa finansiering av investeringsbehovet för att öka samarbetet mellan CeHis huvudmän även inom andra delar av IT-området” (än det som redan sker genom CeHIS, Apoteket Service AB och Socialstyrelsen). Initiativet är naturligtvis lovvärt och jag hoppas att det kommer att baseras på en kreativ dialog med de kompetenta utvecklingsnätverk som finns regionalt och lokalt. Det går inte att blunda för att uppdraget är sprunget ur ett bristande förtroende för hur framför allt CeHis och Inera lyckats i sitt arbete med att engagera dessa lokala krafter i den gemensamma utvecklingen.
Men även om utvecklingen av gemensamma standarder, arkitektur och tjänster inte alltid lett till önskat resultat, är de en nödvändig förutsättning för en fortsatt utveckling och införande av eHälsa. Det är därför viktigt att utvecklingen av en metod för att skapa finansiering av investeringsbehovet inom andra delar av IT-området (än de gemensamma) inte innebär att den nationellt sammanhållna utvecklingen inte får tillräckliga resurser för att fullfölja sitt uppdrag, där det återstår väldigt mycket att göra.
Jag tror att den modell jag föreslagit, med IT-peng och att utvecklingen av verksamhetsstödjande tillämpningar delegeras till lokala kompetenscentra, skapar bättre förutsättningar för en bra balans mellan den centralt gemensamma utvecklingen och en vital lokal utveckling och införande av moderna eHälso-lösningar. Jag litar på att Karin Pihlgren kan balansera de lokala/regionala behoven och de centralistiska ambitionerna. Rubriken ovan är inte riktad mot henne utan är satt för att betona att det är viktigt att utvecklingen fortsättningsvis i större utsträckning utgår från lokala förutsättningar och behov än från den behovsbild som byggts upp centralt baserat på arbetet med den nationella arkitekturen och de gemensamma basala tjänsterna. Vi får inte låta bocken äta upp trädgårdens godsaker utan i stället dela med sig till trädgårdens ägare.
Det skall föresten bli spännande att ta del av vad Stefan Carlsson presenterar i veckan som kommer.
En vitaliserad och marknadsanpassad finansieringsmodell för utveckling av IT-stöd för vård och omsorg?
Även om målsättningen med den sammanhållna utvecklingen av infrastruktur och gemensamma tjänster för vård och omsorg känns rätt, så är det numera uppenbart att det finns stora brister i hur arbetet har bedrivits. Detta bekräftas bl.a. av Riksrevisionen rapport från förra sommaren och av ett gryende missnöje från kommuner och landsting om att uttaxeringen av medel för den centrala utvecklingen inte ger den utväxling som man förväntar sig.
En bidragande faktor till detta är att man inom ramen för den gemensamma utvecklingen inte lyckats skapa ett tillräckligt brett förankrat engagemang och medverkan i utvecklingsprocesserna, och att alltför många anser sig sakna insyn och möjligheter att påverka.
Min uppfattning är att detta i stor utsträckning beror på den nuvarande finansierings- och genomförandemodellen. De statliga bidragen och den kommunala sektorns egna insatser har i huvudsak samlats hos CeHIS som i en förhållandevis sluten krets, och med Inera som viktigt projektkoordinater, drivit utvecklingsprojekten med bara begränsad insyn från kommande användare och vård-IT-industrin. Dessutom har mycket av infrastrukturutvecklingen drivits utan att man i många fall tagit till vara de erfarenheter och den kunskap som redan funnits hos olika aktörer inom vård och omsorg och hos industrin.
Hur skapar man bättre dynamik och livskraft i den fortsatta utvecklingen? Låt mig först understryka att det finns komponenter i infrastrukturen som bäst hanteras i en sammanhållen central miljö. Dessa skall naturligtvis också fortsättningsvis hanteras centralt. Däremot säger all erfarenhet att verksamhetsstödjande lösningar skall utvecklas med användarna i en central roll. Och de lokala förutsättningarna är idag så skilda att det är omöjligt att ta fram generella lösningar som passar alla – funktionellt och i tiden. Två centrala behovsbilder är – anpassning till lokala behov och timing för när olika funktioner är aktuella för införande.
En tilltalande modell för hur en sådan central/decentraliserad miljö skulle kunna vitaliseras kan se ut så här. Den centrala budgeten reduceras till att enligt nuvarande modell endast omfatta infrastrukturkomponenter. För övrig utveckling av verksamhetsstödjande lösningar avsätter staten resterande medel till en utvecklingspeng till landstingen, kommunerna och de privata vårdgivarna. För landsting/regioner och de privata vårdgivarna är storleken av utvecklingspengen proportionerlig till vårdproduktionens omfattning, för kommunerna till antalet invånare. Den statliga potten/pengen får enbart disponeras av projekt som följer de nationella riktlinjerna (jfr amerikanska ”Meaningful Use”).
Sedan är det upp till vårdgivarna och kommunerna att avgöra om de, utgående från nu förstärkta lokala IT-budgetar, vill utveckla i egen regi, eller söka samarbete med andra som har liknande behovsbild och därigenom få totalt sett bättre ekonomi i utvecklingen. Här finns inte minst öppningar för ett bättre samarbete mellan offentliga och privata utförare av vård- och omsorgstjänster. Normala upphandlingsregler skall naturligtvis gälla, oavsett vad man tycker om dem.
Denna lösningsmodell skapar bättre förutsättningar för att det är de lokala behoven som tillgodoses, att användarna får bättre möjligheter att medverka i och påverka utvecklingen och inte minst att det skapas förutsättning för en sundare industriell marknad, där marknadens alla aktörer bereds bättre tillfälle att delta i utvecklingen.
Även om det är en självklar rättighet att kunna ta del av den egna journalen på Internet, så är det inte själva journalåtkomsten som är nyckeln till eHälsa. Den som orkar leta på nätet hittar över 100 goda referenser på olika eHälso-projekt som lett till väsentliga förbättringar av hälsa, kvalitet och effektivitet och som uppskattas av patienterna, och där själva journalåtkomsten bara är en mindre del av tjänsterna.
Vad patienten i första hand vill ha är enkla kontaktvägar till vården, åtkomst till labsvar, recept och medicinlistor, stöd på nätet för att medverka till att den egna vården blir så bra som möjligt, enkel tillgång till kvalitetskontrollerad information om hälsa och sjukdomar samt möjlighet till kunskaps- och erfarenhetsutbyte med professionella vårdaktörer och andra med erfarenheter av samma hälsoområden som är aktuella för patienten själv.
Det är naivt att tro att detta kan lösas genom en enda kanal på nätet. Det handlar om ett symbiotiskt förhållande mellan säkra och öppna lösningar för kommunikation med vårdens system, för kommunikation i slutna användargrupper, i öppna användargrupper och i alla de ”communities” som finns på nätet.
Vi vet också att invånarna vill ha en privat och säker anteckningsyta i nätet, som de själva bestämmer över.
Det är självklart att ingen enskild tjänsteleverantör kan uppfylla alla dessa behov. Här krävs i allra högsta grad öppna lösningar, med tydliga regler för identifiering, integritet och säkerhet, som innebär att marknaden kan erbjuda sina värdeadderande tjänster så att de upplevs som integrerade i en helhetslösning.
Det är en sådan öppen arkitektur för tjänstesamverkan som krävs för att eHälso-ambitionerna skall uppnås. Låt oss hoppas att Socialdepartementet, SKL och Vinnova förstår detta och att en sådan arkitektur snabbt kommer på plats. Det finns gott om aktörerer på marknaden som kan bidra med kunskap och erfarenhet för detta. Det är viktigt att bygga upp kunskap genom avgränsade pilotprojekt, men det vore olyckligt om detta arbete leder till att arbetet med den öppna arkitekturen försenas!
Sitter just och följer ”Kings Fund´s International Congress on Telehealth and Telecare 2012” från London live på nätet. Nu har äntligen tekniken kommit ifatt verkligheten. På min ordinarie hem-PC sitter jag och tittar på videoutsändningen från konferensen med en kvalitet som innebär att jag uppfattar det som sägs ännu tydligen än vad jag hade gjort på plats. Visst missar man den direkta kontakten med konferensdeltagarna, men som näst bästa alternativ är det här en utmärkt lösning.
Vad som slår mig från presentationerna är att man nu är överens om, och att det finns klar evidens på, att patientfokuserad ”telecare” fungerar och leder till bättre livskvalitet för deltagarna.
Som de flesta av er vet har jag i många år varit engagerad i utvecklingen av konceptet Mitt Hälsokonto. Under konferensen har jag fått ytterligare belägg för vikten av att ett hälsokonto skall vara ägt och kontrollerat av kontoinnehavarna – inte av myndigheter eller vårdproducenter.
En av de viktigaste punkterna är att kontoinnehavaren i stor utsträckning använder hälsokontot för uppgifter som inte är direkt kopplade till någon enskild vårdgivare utan som innehåller informationa från många källor för att hantera utveckling av den egna hälsan och det gena välbefinnandet. Det finns flera undersökningar från pilotprojekt som visar på att 2/3 av kontoanvändningen sker utan att de offentliga vårdsystemen är inblandade.
Från Mitt Hälsokontos sida hoppas vi snart kunna presentera en öppen samarbetsplattform där patienten/den boende i Sverige, dedicerade hälsostödjande applikationer och sajter samt naturligtvis utförare av offentligt finansiera vård på ett säkert sätt kunna erbjuda en plattform som stödjer kontoinnehavaren att navigera i utbytet och aktivt välja vilka parter hon vill samarbeta med.
Sverige har av tradition varit världsledande inom området datoriserade patientjournaler. Och vi har fortfarande den högsta täckningsgraden för datajournaler i värden. Men utvecklingen i omvärlden går snabbare än på hemmaplan, och vi kommer snart att bli omkörda av flera nationer. Varför?
En orsak är att vi i Sverige på de flesta håll inte tar till vara datajournalens potential som motor i de dagliga processerna för vård och omsorg. Det tar tid innan vårdanteckningar mm blir tillgängliga i den elektroniska journalen och processerna måste förlita sig på annat operativt stöd än datajournalen. Man måste fråga sig varför det är så, trots att de tekniska förutsättningarna nu finns på plats.
Är dagens journalsystem för svåra att användas löpande i de operativa vårdprocesserna? Saknas det styrmedel eller incitament? Oavsett vad det beror på så är det allvarligt och det leder till allvarliga kvalitets- och effektivitetsbrister.
Utgående från att det numera finns gott om undersökningar som visar på klara kvalitets- och tillgänglighetsvinster genom att använde sammanhållen elektronisk journalföring måste ersättningssystemen för vård och omsorg utformas så att de premierar de som kan visa att de använder journalsystemen mm på ett effektivt och bra sätt i sina vårdkedjor.
Då får vi en marknad och köpkraft för bra journalsystem där branschens aktörer kommer att se till att de efterfrågade produkterna kommer på plats.
I dagens stagnerade miljöer har vi i praktiken totalt sett högre kostnader för ineffektiva vårdkedjor än vad som kommer att vara fallet med ett modernt IT-stöd.
Beslutsfattarna för vård och omsorg måste säkerställa att behövlig infrastruktur och finansieringslösningar kommer på plats, men inse att de operativa lösningarna utformas bäst i nära samverkan mellan vårdens aktörer och IT-utvecklarna. Socialstyrelsen skall sätta regelverket för det medicinska fackspråkets digitala representation och för kvalitetsgranskning och certifiering av de applikationer som får användas. Men vårdens användare och IT-experterna måste själva svara för utvecklingen och användarna måste få ersättning för att de bedriver rätt och bra vård med hjälp av bra digitala verktyg.
Uppbyggnaden av de nätverk som behövs för detta måste vara en uppgift för den nationella digitala agendan för Sverige!
Brett förankrad enighet om målen.
Det finns en starkt förankrad nationell enighet om målen för e-hälsoarbetet. Trots denna enighet så har parterna inte lyckats få till den dynamiska ledning och samordning av utvecklingsarbetet som krävs. Detta bekräftas av Riksrevisionens och SKL:s egna analyser och rapporter.
Ett, men långt ifrån enda, skäl till detta var att kommunerna inte kände sig mogna att engagera sig i det inledande arbetet med att ta fram de basala komponenterna i den sammanhållna infrastrukturen för framtidens vård och omsorg. Dessutom har organiseringen av utvecklingen baserats på delvis naiva uppfattningar om att de nationella målen skulle kunna nås utan en kraftfull och självständig värdorganisation för utvecklingen, med ett tydligt mandat och finansiering som sträcker sig längre än till nästa val eller SKL-kongress.
Stora omvärldsförändringar.
Vård och omsorg genomgår för närvarande stora paradigmförändringar. Införande av vårdval, beställar- och utförarmodeller och det faktum att en allt större andel av vård och omsorgs utförs av vårdgivare som inte är offentligt anställda, innebär att de etablerade styrmodellerna inte längre fungerar. Beställarnas uppdrag till utförana måste innehålla tydliga mål för tillgänglighet och kvalitet, områden där kompetensutvecklingen hos beställarna inte hängt med. En effekt av detta är dagens situation där enbart priset för tjänsterna fått ett alldeles för stort inflytande på kvalitens bekostnad.
Parallellt med detta är vi nu mitt inne i ett tekniskt paradigmskifte. Utvecklingen på mobilitetsområdet har lett till att vårdens aktörer nu kan få säker och snabb åtkomst till alla sina stödsystem oavsett var de befinner sig. Och det innebär att åtkomsten till systemen inte alltid kommer att ske från en terminal som kontrolleras av ”it-avdelningen”. Samtidigt kommer invånare och patienter att bli aktiva aktörer i vård- och omsorgsprocesserna.
Sammantaget innebär detta att vi nu måste inse att vi utvecklar system för en ny värld med en diversifierad vårdgivarmiljö och helt nya tekniska förutsättningar.
Dags för nystart?
SKL:s och Riksrevisorernas rapporter visar att nuvarande organisering och arbetsformer inte har lyckats. Det räcker inte med kosmetiska förändringar för att komma till rätta med problemen. SKL måste inse att informationsbehandling och tekniklösningar för detta är ett mycket stort och viktigt område. Den som tar det framtida nationella ansvaret för samordning av detta måste förstå att det krävs samordningsresurser och kompetens hos den nya organisationen som matchar industri och andra utvecklingskrafter. Och att man skapar en inkluderande miljö där alla kan bidra på ett långsiktigt hållbart sätt.
m-strategi för vård och omsorg!
Utgående från en förhoppning om att Socialstyrelsens arbete med en nationell informationsstrategi och ett nationellt fackspråk samt att CeHIS arbete med NPÖ och den gemensamma säkerhetsinfrastrukturen kommer att leda till de resultat som avses, är det nu dags att skapa en strategi och en arkitektur som också omfattar den mobila värld vi i många avseenden redan befinner oss i.
Det vore en strutsmentalitet att inte inse hur akut behovet är och vi måste därför därför omgående påbörja ett arbete för att komplettera utvecklingen av arkitektur och säkerhetslösningar för detta. Det finns alltför många belackare som säger att detta är svårt, omöjligt och prematurt. Men omvärlden visar på något helt annat.
Inkluderande miljö.
I min nya värld får jag ofta förklara varför förutsättningarna ser ut som de gör. Det jag har svårast för att förklara är varför det är så svårt att få till en konstruktiv dialog med beställarorganisationerna om hur lokala initiativ skall förhålla sig till de nationellt utvecklade komponenterna för långsiktig hållbarhet och för möjlighet för andra att kunna använda lösningarna.
Det är kontraproduktivt att hävda att det är LOU som är boven i alla lägen. Dagens marknader för s.k. ”appar” visar att det finns alternativa modeller, och vi behöver under alla omständigheter en myndighet som kvalitetsgranskar och auktoriserar alla it-lösningar för användning inom vård och omsorg.
Det handlar inte bara om att organisera SKL:s egna verksamheter för utveckling av eHälsa och it-lösningar för detta utan att skapa en inkluderande modell där alla intressenter kan medverka och bidra till den dynamiska utveckling som det finns ett så stort behov av!
Besökte IT i Vården-dagen i förra veckan. Ett riktigt bra evenemang med Thorjörn Larsson som utmärkt moderator.
Vad som slog mig är att det har vuxit fram en ökad förståelse för varför dagens vård och omsorg inom flera områden inte uppfyller de krav och förväntningar som finns.
Huvudproblemet är det splittrade huvudmannaskapet. Och det finns två viktiga områden som måste adresseras för att återställa en rimlig kvalitet för de många patienter som i sin vardag utsätts för en dåligt koordinerad vår och omsorg från olika huvudmän.
Det ena området är organisering och struktur. Det går inte längre att acceptera att befolkningen utsätts för vård och omsorg med allvarliga kvalitetsbrister som har sin grund i att landsting/regioner och kommunerna inte kan hitta fungerande modeller för hur vårdkedjorna för gränsöverskridande vård och omsorg skall utformas utifrån patientens förutsättningar. Kvalitetsbristerna är nu så uppenbara och kända att det är hög tid hitta nya strukturer som inte tillåter att de vårdande organisationerna sinsemellan driver ett svartepetterspel som innebär allvarliga kvalitetsbrister för patienterna.
Det andra viktiga området är att de målsättningar som finns om god och evidensbaserad vård och omsorg leder till att det utvecklas ersättnings- och incitamentsystem som fördelar ersättning för vårdkedjorna rättvist mellan alla inblandade parter. Och att vård och omsorg löpande följs upp och utvärderas mot de kvalitetsnormer som faktiskt till stor del redan finns i bl.a. Socialstyrelsens riktlinjer och anvisningar. Alla parter verkar numera vara överens om att ett moderniserat IT-stöd är nödvändigt för detta. Men som Riksrevisionen visar i sin granskningsrapport ” Rätt information vid rätt tillfälle inom vård och omsorg – samverkan utan verkan? (RiR 2011:19)” så måste samarbetet mellan regeringen och kommuner och landsting bli bättre om satsningen på bättre tillgång till patientinformation ska få genomslag i praktiken. Detta trots de nationella satsningar som gjorts.
Problemen grundas enligt min uppfattning på framförallt två faktorer. För det första så går det att med facit i handen att konstatera att den centralt framtagna arkitekturen, som utgår från en federationsmodell, inte håller för en professionell IT-mässig granskning. Varför förklarades på ett utmärkt av Judy Faulkner under IT i Vården-dagen (Judy är CEO och grundare av mycket framgångsrika Epic Systems). Och bakom det arkitektoniska misslyckandet ligger en övertro på att det är de medicinska professionerna som skall vara drivande i utvecklingens alla faser. Inga andra branscher har råd att släppa fram verksamhetskritiska IT-lösningar som inte baseras på arkitektur och komponenter som verifierats av professionella IT-experter. I vårdens fall naturligtvis i symbios med vårdens professioner som kravställare på innehåll, funktioner och användargränssnittets utformning. En allvarlig konsekvens av dessa brister är alldeles för mycket av den unika kunskap om modern utveckling av kommunikativa och mobila system som finns i Sverige inte har en naturlig plats i den nuvarande miljön utan i stället bidrar till viktig utveckling för andra branscher. Men som en av de absolut största branscherna i Sverige (och internationellt) borde vi inom vård och omsorg vara bättre på att tillvarata den kompetens som faktiskt finns för att eliminera de brister som Riksrevisionens rapport pekar på. För detta krävs en öppnare modell för det nationellt samordnade utvecklingsarbetet samt en anpassning av den nationella arkitekturen enligt den kunskap och de erfarenheter som Judy Faulkner berättade om.
Då kan vi få den kraft och dynamik som behövs för den nationellt samordnade utvecklingen och samtidigt skapa en marknadsplats värd namnet för de innovativa lokala utvecklingsprojekt som drivs runt om i landet varv några förtjänstfullt lyftes fram i samband med utdelningen av IT i Vården-priset 2011.
Som avslutning måste jag få kommentera Datainspektionens granskning av IT-stöd för effektivare samarbete mellan kommuner och landsting. Enligt juridiken har säkert Datainspektionen rätt när de beordra stängning av IT-tjänsterna. Men varför är det ingen som granskar de medicinska och sociala konsekvenserna av beslutet. De volymmässigt sett flesta, och allvarligaste, bristerna inom vård och omsorg finns hos de patientgrupper som vårdas i gränslandet mellan kommunalt och landstingsansvar. Detta är välkänt hos kommuner och landsting och på många håll arbetar man aktivt med att utveckla bättre processer för detta samarbete. Många lokala politiker har varit med om att medvetet fatta beslut om utveckling av sådana stödsystem trots tveksamheten om hur lagrummen egentligen fungerar. Patienternas självklara intressen har satts i centrum.
Jag tycker att det är skandal att lagrummet i dag förbjuder IT-lösningar som på ett avgörande sätt förbättrar säkerhet och effektivitet inom vård och omsorg. Som individ, eller företrädare för en resurssvag individ, förutsätter jag att det är jag själv, och ingen annan, som skall avgöra hur information om mig får delas mellan olika intressenter i min vårdkedja. De patientgrupper det handlar om är de svagaste och sjukaste. Att förbjuda användningen av Webcare eller samarbetet i 10hundraregionen är till direkt men för dessa patienter och många kommer att drabbas av onödigt lidande på grand av vårdkedjebrister och erfarenheten visar att flera av dem kommer att avlida i förtid. Vem tar ansvar för dessa patienters onödiga lidande och vem tar ansvar för att lagrummen omedelbart anpassas och att det fram till att detta blir klart lämnar dispens för användning av denna typ av system som stöder gränsöverskridande processer för vård och omsorg. Naturligtvis skall alla berörda system kunna visa att de följer de anvisningar om sekretess, identifiering och samtyckeshantering som finns i Patientdatalagen och de regler och anvisningar som tagits fram av Socialstyrelsen, SKL m.fl.
Framsteg(?) för elektronisk identifiering och rättighetstilldelning
Självklart ställs stora krav på identifiering och behörighetstilldelning för användning av elektronisk patientinformation. Lagstiftningen är enligt min uppfattning klockren – varje åtkomst till elektroniskt lagrad patientinformation skall tillåtas enbart av användare som är säkert identifierade (tvåfaktorautentisering). För behörighetstilldelning krävs i normalfallet att användarens yrkesroll och uppdrag kan bekräftas med eID-kortet eller genom uppslagning i säkert förvaltade kataloger. Dessutom måste det finnas ett patientmedgivande för åtkomst till den personliga vårdinformationen.
Landstingen och regionerna använder SITHS/HSA för detta, även om utrullning av de säkra SITHS-korten och erforderliga säkert administrerade HSA-kataloger för alla vårdgivare ännu inte är heltäckande på flera håll. SITHS/HSA-modellen är ur ett säkerhetsperspektiv väl genomtänkt, men den tekniska realiseringen innebär att kortutgivning och katalogförvaltning medför stora administrativa belastningar på förvaltningsorganisationerna. Dagens HSA-lösning saknar dessutom tillfredsställande versionshantering av kataloginnehållet och det är arbetskrävande att hantera organisationsförändringar och personal som byter uppdrag eller behöver förnya sina eID-kort.
Därför är det lovande när Catharina Mann från SKL på årets konferens om Nationell eHälsa berättade om kommunsektorns initiativ till en mer flexibel och lättadministrerad lösning grundad på en federativ modell för säker identifiering av användare. Naturligtvis måste SITHS/HSA vara en av de federerade parterna för identifiering och rättighetstilldelning. Men det viktiga är att användaren skall kunna identifiera sig med en godkänd eID-handling och att övriga rättighetstilldelande funktioner skall kunna hanteras via säkert förvaltade kataloger. Hos SITHS/HSA-administrationen finns god kunskap om regelverk och instruktioner om hur sådana kataloger skall utvecklas och förvaltas. Den federerade miljön för behörighetstilldelning skall naturligtvis använda sk SAML2-biljetter.
Låt oss hoppas att presentationen på Nationell eHälsa innebär att dödläget på identitets- och rättighetssidan bryts, och att vi får till stånd de mer lättadministrerade lösningar som behövs för att den dagliga informationshanteringen i vård och omsorg kan ske på det sätt som lagen föreskriver.
Blir SLL:s upphandling av ITK-infrastruktur för Nya Karolinska Solna Universitetssjukhus (NKS) spiken i kistan för den nationella samordningen?
Fullmäktige i Stockholms läns landsting kommer den 13 september att fatta beslut om ”omfattning och genomförande av upphandling av IKT-infrastruktur till Nya Karolinska Solna Universitetssjukhus (förslag 60) LS 1104-0614”.
Av beslutsunderlaget framgår att ” IKT-infrastruktur till NKS är ett av Sveriges största IKT-projekt” och att de förväntade kostnaderna ligger i intervallet ca 600 – 800 MSEK. Detta i och för sig utan att begreppet IT-infrastruktur har definierats på ett tillfredsställande sätt.
Det känns därför otillfredsställande att landstingets högsta beslutande politiska organ på så vaga grunder överlåter den fortsatta hanteringen av upphandlingen till landstingsstyrelsen.
Valet av teknikplattform kommer naturligtvis att på sikt påverka den totala ITK-infrastrukturen för all vård och omsorg i stockholmsregionen (och på sikt nationellt). Låt oss hoppas att denna aspekt gör att utformningen blir sådan att NKS IKT-lösningar fungerar transparent gentemot redan befintliga och kommande lösningar i regionen – för både privata och offentliga aktörer.
Vad som oroar mig mest är att det av det politiska beslutsunderlaget inte tydligt framgår hur NKS-upphandlingen skall förhålla sig den nationellt gemensamma utvecklingen inom ITK-området. Även om, som påpekas i Riksrevisionens rapport ”Sammanhållen journalföring – fortfarande en vision på många håll”, det nationella samarbetet ännu lider av barnsjukdomar och andra problem, så är det nödvändigt för det svenska framtida IT-stödet för vård och omsorg att NKS-upphandlingen genomförs i harmoni med den nationella utvecklingen. En sådan samordning kommer att innebära merkostnader för SLL och de bör naturligtvis kompenseras för detta. Samtidigt kommer en anslutning till en nationell arkitektur innebära att kostnaderna för infrastrukturkomponenter och applikationer kommer att kunna slås ut på en större kundbas och därmed bli lägre också för SLL:s del.
Anslutning till den nationella arkitekturen är viktig av flera skäl. Viktigast av allt är att den svenska IT-marknaden för vård och omsorg totalt sett är så liten (och osäker) att det inte finns några investerare (nationella och internationella) som vill satsa riskpengar på utveckling för denna lilla marknad.
Jag hoppas att stockholmspolitikerna ställer krav på att det etableras ett öppet forum där det kan föras en öppen dialog om utvecklingen av upphandlingsunderlaget för NKS och där man samtidigt kan värdera hur den nationella gemensamma plattformen påverkas. Som Riksrevisionen visar i sin rapport finns det idag inget fungerande sådant forum, utan här krävs ett kreativt tänkande.
För oss som följer utvecklingen inom vård och omsorg var årets Almedalsvecka mycket intressant och givande. Om du planerade din vecka med hjälp av arrangörens planeringskalender på hemsidan insåg du snabbt att det gällde att prioritera bland det mycket stora antalet arrangemang. Alla aspekter inom vård- och omsorgssfären täcktes, och eHälsa och IT-stöd generellt hade säkert minst lika många programpunkter som på Vitalis. Kolla årets program på http://www.almedalsveckan.info/ och boka in vecka 27, 1-8 juli, nästa år. Arrangemangen är normalt öppna och gratis, och Visby är en fantastisk plats.
Intressant att notera är att kapaciteten för 3G, 4G och WiFi kring Almedalen i år var åtta gånger större än i fjol. Ändå räckte det inte till. Ytterligare utrustning flögs in till Visby för att installeras. Trots detta räckte kapaciteten inte till. eSamhället är här – på gott och ont.
Förhoppningsfull samsyn om behovet av sammanhållen arkitektur för den svenska modellen
Oavsett vem som stod bakom det aktuella seminariet, och oavsett vem som talade, så präglades Almedalen av en förhoppningsfull samsyn om hur den svenska vård och omsorgsmodellen borde utvecklas och att det krävdes ett tydligare nationellt ramverk att förhålla sig till. Det var intressant att notera det starka gensvar som David Cutlers analys av hur den svenska modellen förhåller sig till president Obamas och utvecklingen i Kanada, UK och inom EU. Alla de svenska politiker som hållit ihop vård- och omsorgspolitiken över parti- och blockgränser och skapat den svenska modellen skall känna sig berättigat stolta!
På grund av att jag skriver detta inlägg för IT i Vården vill jag betona att jag fortfarande avser vård- och omsorgsutvecklingen i ett helhetsperspektiv. Jag återkommer till eHälso- och IT-perspektivet längre fram i inlägget.
Vad som var nytt för årets Almedalsvecka var den brett förankrade samsyn som fanns om att det finns behov av en nationellt sammanhållande kraft med tydligt ansvar och resurser för att koordinera den utveckling som behövs för att säkerställa kvalitet och tillgänglighet inom svensk vård och omsorg. Riksrevisionens rapport RiR 2011:19 ”Rätt information vid rätt tillfälle inom vård och omsorg – samverkan utan verka?” visar på ett tydligt sätt att vi har en lång väg att gå.
Hoppas att rapporten, och den koncensus om behovet av centralt samordnad utveckling som finns, kommer att leda till att alla de parter som är engagerade i utvecklingen lyfter blicken från den egna miljön och engagerar sig för att i samverkan med alla andra intressenter bidra till utvecklingen gagnar helheten och att alla behovsområden beaktas.
Hierarkisk och sammanhållen modell viktig (och nödvändig!)
Det var glädjande (om än faktiskt förvånande) att så många talare med olika bakgrund samstämt efterlyste en central samordning av strategiska riktlinjer och informationsarkitektur men starkt delegerade uppdrag, med bred professionell förankring, för att skapa det arbetssätt och det IT-stöd som behövs för en modern vård och omsorg. En hållbar struktur för detta saknas idag, och det är inte självklart hur det sammanhållna ansvaret skall kunna realiseras. Inte minst viktigt är det att alla intressenter inom vård och omsorg är representerade i form av myndigheter, huvudmän, offentliga och privata utförare, företrädare för befolkningen och patienterna och tjänsteleverantörerna till vård och omsorg. Och att det sammanhållande organet får de finansiella muskler som krävs för att säkerställa utvecklingen över tiden.
RiR-rapportens siffror om storleken av de nationella satsningarna kan tyckas höga men i relation till de totala årliga kostnaderna för hälso- och sjukvård och äldreomsorg, fn ca 250 miljarder kronor och ca 700 000 anställda (källa Vinnova) så känns de snarare underdimensionerade än avskräckande.
Kvalitetsutvecklingen måste prioriteras
Det fanns också en brett förankrad enighet om att kvalitét måste vara ett kännetecken för svensk vård och omsorg. Här finns det flera identifierade och prioriterade behov. Dels i form av att processerna inom vård och omsorg utformas och dokumenteras enligt beprövade metoder och att ett kontinuerligt uppföljningsarbete ger underlag för ett kontinuerligt förbättringsarbete och kvalitetsutveckling.
Vår växande miljö av kvalitetsregister står nu under luppen och min förhoppning är att man landar i en modell där kvalitetsregistren i görligaste mån integreras med den vardagliga vårddokumentationen och det nationella fackspråk som nu är under införande. Kvalitetsregistren är alldeles för viktiga för att historiskt betingade revirsträvanden skall få förhindra att informationen samlas in på ett för alla parter så enkelt och säkert sätt som möjligt.
Kvalitetsutvecklingen inom vård och omsorg är en infrastrukturangelägenhet.
Vårdförbundets aktion för att belysa kvalitetsbristerna inom svensk sjukvård väckte stor uppmärksamhet. Även om den faktiska kunskapen om kvalitetsbristeffekterna i Sverige ännu är begränsad, så finns det alltför många undersökningar som visar att de amerikanska siffrorna inte är helt tagna ur det blå.
Vård och omsorg med god kvalitet baseras på processer och metoder som utförs effektivare och enklare med stöd av modernt IT-stöd. Det är ett svek mot de som idag (och i morgon) är beroende av svensk vård och omsorg, att inte säkerställa att denna bedrivs med adekvat IT-stöd. Som RiR-rapporten visar så är detta inte fallet idag.
Våra politiska beslutsfattare måste snarast ta sitt ansvar och se till att det skapas en nationellt sammanhållen lednings- och genomförandestruktur för detta. Det kommer, och måste få ta sin tid, men att skjuta besluten framför sig innebär onödigt lidande för drabbade och närstående, ineffektivt utnyttjande av våra resurser samt att potentialen för tjänstesektorn vård och omsorgs exporterbarhet hindras.
